Lam tiggarteater
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-28
Barbro Westling ser en förkonstlad Brecht på Hipp
Brecht ville få publiken på teatern att tänka själva. Jag blir över huvud taget inte klok på vad Tolvskillingsoperan på Malmö stadsteater vill. Satsningen på Hipp är drastisk. Armeringsjärnen från nedersta våningen på Turning Torso – Malmös stolta varumärke – spretar i luften. Det är 2044 och postapokalyps som vi alla känner igen den från filmer som Mad Max och Blade Runner. Skräp, smuts, rök och inbyltade existenser bland ruinerna.
Brechts huvudfigurer, herr och fru Peachum, lever på tiggarbranschen och fördelar områden, tillhandahåller proteser, kläder, skyltar och ger sina tiggare instruktioner. När deras dotter Polly i smyg gifter sig med den fruktade gangsterkungen och kvinnokarlen Mackie Kniven blir det problem. Också på Hipp. Andreas Grötzinger verkar komma direkt från Gladiatorerna, ett rasande virilt vilddjur, som oberoende kör sitt eget race.
Brecht gjorde 1928 succé i Berlin med denna musikteater om tiggarnas, horornas och skurkarnas undre värld och, det påpekas alltid, att succén berodde på Kurt Weills sångnummer. I Malmö är det svårt att höra skådespelarnas repliker, och även om det är irriterande, gör det inte så mycket. Textens slagfärdighet är möjligen inte vad den en gång var. Värre är att sången låter så väldigt lam. Tolvskillingsoperan måste övertyga med samma råhet som den kapitalistiska rovdrift som den idogt gisslar. Det gör den mest revolutionerande i Weills musikaliskt krävande sånger.
Det är inget lätt stycke, det är det inte! Den stora ensemblen ger dock intryck av att överlag hämmas av pålagda grepp och masker. Alla platser i stycket har översatts till malmöplatser, kostym- och lösskäggskänslan vilar tung, manicker och tortyrapparater drar ut på tiden, Katarina Lundgren-Hugg måste prata (rolig?) värmländska, Sandra Redlaff låter som Tina Nordström osv osv. Det är väldigt enformigt.
Tolvskillingsoperan handlar om de fattigas rätt till omoral i en skriande omoralisk värld men regissören Alexander Öbergs föreställning flyter både otymplig och otydlig trots att ämnet är så brännande aktuellt. Hösten 2015 kan de organiserade tiggarna på scenen inte bara komma från teaterns kostymavdelning! Jag lämnar teatern modfälld och utan frågor.
