Det ordlösa lidandet

Teater med stoff ur
en brännande samtid

helskärm

I ett svart litet rum innanför ett rött sammetsdraperi i Tensta konsthall spelas just nu en tät monolog om en krasch mellan konst och verklighet. Vi sitter där, kanske tjugo kultursuckers som vågat oss ut i polarkylan, och hör ord om konsten, färgerna och sökandet efter det äkta studsa mellan väggarna – själva platsen blir en medskapare, ett rum där konsten pratar med sig själv.

Det är den tyska dramatikern Dea Loher som skrivit monologen om konstnären som far till Afghanistan för att måla men kommer hem med alltför verkliga bilder fastetsade på näthinnan, bilder som inte låter sig översättas till färger, till rent seende.

I Jenny Nörbecks iscensättning dras omedelbara kopplingar till den svenska debatten om militär närvaro i Afghanistan.

Lena Carlsson i den enda rollen ligger i en kista av glas – som en Snövit – placerad på en draperad svensk flagga, så som de soldater som dött i tjänst hyllas. Det finns en direkthet i den associationen som texten tål. För trots att Dea Loher hämtar stoff ur en brännande samtid bygger hon ett drama som rymmer osäkerhet och splittring.

Lena Carlsson inleder liggandes, med ansiktet upp- och nedvänt mot publiken, gastande genom kistans plexiglas, med en monolog om konstnärens sökande efter det som känns.

Sedan når hon det som känns – i Kabul –och utvidgar också spelet till vildsinta karikatyrer av människor hon möter, monotona upprepningar och ett laddat rabblande av det hon sett i den värld hon mött. Det finns en nakenhet i Lena Carlssons spel, trots att orden känns väldigt skrivna talar kroppen som utifrån en direkt erfarenhet. Det blir intensivt, i det lilla. En studie i hur skamfyllt otillräcklig en människa är inför det stora lidandet, men också ett prov på att det faktiskt kan uppstå konst ur den krocken.