”Pierrot på Operan” levande möte mellan balett och pantomim

Petter Lindgren

Lätt och underhållande enaktare

helskärm

TEATER ”Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor.”

Kungliga Operans och Pantomimteaterns Pierrot på Operan – Väderbalett i en akt, i regi av Hannu Böök, är en fjäderlätt ­illustration till det latinska ord­språket, i ungefärlig översättning lydande: Klarare lyser solen efter skumrask, klarare kärleken efter bråk.

Scenteknikern och melankolikern Pierrot (Bo W Lindström)drömmer om ett liv i rampljuset, men mobbas ut av prima ballerinan Harlekina (Nicole Rhodes), liksom av Hovkapellets Carl ­Jakobsson och Roger Svedberg, brötande och slamrande i rollerna som Tuban och Slagverket.

Nysnickrade kopior av Drottningholmsteaterns ovädersmaskiner understryker tema och sinnesstämning. Stenarna rumlar i åskkistan och den handvevade stormen tjuter som en Stalinorgel.

Efter regn kommer sol, Pierrot blir förstås glad igen. Storyn är tunnare än ett cirrusmoln men ­mötet mellan balett och pantomim levande och underhållande. Förstabladdarna i publiken skrattar och är med trots att föreställningen på Rotundan (tilltänkt för barn i åldrarna sex till nio) möjligen ­rymmer väl mycket av inomteatriskt skoj med rekvisita och kulisser. Sådant kräver en hel del förkunskaper.

Verkligt sublimt blir det när en av Operans riktiga scenarbetare av misstag syns skynda utom ­synhåll, krypande på alla fyra.