Bowie vs. Strindberg

Ren spelkemi i pjäs om två giganter

helskärm

– Jag drömmer inte om att vara ­mannens like. Jag drömmer om en man som når till himlen.

Kanske August Strindberg trots allt inte var killen som nådde ända upp, ­särskilt inte efter fjärde bebisen, lilla Kerstin. Hon skrek en del och någon måste ju fly till Paris för att sköta om ­tillverkningen av guld. Mor till lillan och kvinnan som ett ögonblick drömde om en jättestor man som räckte ovan ­molnen var Frida Uhl.

Hennes biografi över maken och sig själv heter på svenska Strindbergs andra hustru . Och däri finns stoff. Uhl är den övergivna klosterflickan som över en natt blir kritiker, får beundrarbrev av Thomas Mann och startar en nattklubb i en Londonfastighet, The cave of the ­golden calf.

Nämen. På ett skivomslag från 1970 talet står David Bowie framför exakt samma hus och ser vacker ut i himmelsblå kostym och höfthängd gitarr. ­Berglund låter så världsstjärnorna från olika eror slå sig i slang. Och vilken slang de slår sig i. Ankarberg i leopardpälsjacka och vinröd hatt landar sin intelligenta ­lady redan i första repliken. Spotsk och amper, lyssnande och rörlig språkar hon med Boonstras lufsigt självmedvetne Bowie. Den inte omöjliga tanken att just det mötet kunde verka lite sökt får ingen plats alls. Hela berättelsen om August och Fridas vingliga, med stora bokstäver redan från början rejält dödsdömda äktenskap, jazzar sedan fram, buren av deras stora samspel.

Identiteter och hattar far fram och tillbaka och ett smidigt samtal om kön böljar på som av sig självt när Ankarbergs väldigt lille och väldigt rolige Strindberg hjälper Bowie, eller om det är hans exfru Angela utklädd till Frida, att föda barn och sälja in fröken Julie till motvilliga brittiska teaterdirektörer i publiken. Berglunds scenografi är olika videoprojektioner av de storstäder Strindberg sin vana trogen hastar runt mellan på flykt

helskärm

och jakt efter, om inte lyckan, så i alla fall ”slutet på olyckan”.

Varje stad har ett hål mitt i med en gardin för, bakom finns alltid en pianist. Det är en fin bildidé till en stilig ibland lite undervisande text om en originell kvinna. Men vissa uppsättningar drivs helt enkelt av ren spelkemi mellan hon och han. Det här är en sådan.

Jenny Teleman