Dansant lekfullhet med fickor av allvar
Frigörande rörelser av Alexander Ekman och Ohad Naharin
Publicerad 2023-02-11
Om det nu finns en och annan som hyser fördomar om modern dans, kommer dessa att förintas om de lyckas ta sig till Kungliga Operans tredelade program Ekman/Hjálmarsdóttir/Naharin. Låt vara att isländska Hlín Hjálmarsdóttirs Riptide, där en apokalyptisk atmosfär med en massiv ljudklang möter kroppar i ett disigt ljus, må fresta på för en ovan publik. Från taket hänger kantiga, gråtonade block, en karghet som vi gärna förknippar med Island dominerar verket, men som då också innebär fickor av skönhet.
Lättare att ta till sig är Alexander Ekmans Cacti, ett verk som hade urpremiär 2010 på Nederlands Dans Theater och som sedan dess i lite skiftande form har framförts på ett trettiotal scener runt om i världen. Denna gång är det, förutom fyra stråkar ur Kungliga Hovkapellet på scenen, inspelad musik och stor ensemble. Haydn, Beethoven och Schubert ackompanjerar, och varje dansare har en sin egen lilla scen, en vit, kvadratisk platta att dansa på och tillsammans med.
Här finns en lekfullhet, en till synes lätt anarkistisk röra som i varje scen är mättad och precist balanserad med elegant styrda fokus. Som ofta hos Ekman ljuder då och då röster ur högtalarna, reflektioner över dansen och dess funktion, som i den pas de deux där kommentarerna över de koreografiska rörelserna läcker över till tankar kring vilken parrelation som helst (vad gör vi med katten?).
Ekman undersöker i sina verk vad dans egentligen är. Var går gränsen, om en sådan finns, mellan konst och underhållning? Det frågan har Ohad Naharin besvarat sedan länge, i varje fall i ett av hans mest framgångsrika och oemotståndliga verk, Minus 16. Med smittande musik och utlevande koreografi är det dans med versaler som står i fokus.
Därmed inte sagt att det i lekfullheten saknas ett allvar. I en rockig version av den judiska påsksången ”Echad Mi Yodea” dansar ensemblen i en halvcirkel rytmiskt och suggestivt i stolar. Här finns bilder som för tankarna till allt annat än den frihet som sången handlar om och som koreografin illustrerar: den dansare som varje gång ramlar på golvet i stället för att resa sig från stolen, den dansare som hoppar upp på stolen, eller alla kläder som tas av och hamnar i en hög mitt på golvet: blixtbelysningar från pogromer.
Naharin kan raskt skifta stämning, ett stycke ur Vivaldis Stabat mater för countertenor kan övergå till medryckande cha-cha där publiken bjuds upp på scenen för att villigt låta sig förföras. Naharins dansstil gaga, som han skapat och erövrat scener med runt om i världen, vill just friheten, kroppens, och därmed det som en gång kallades själens.
