Stort spel på liten yta

Amelie Björck

Smidig förvandling från roman när Lena Endre regidebuterar

helskärm

Jonas Bruns roman Skuggland var en av mina stora läsupplevelser 2012. I korthet: två pojkar i elvaårsåldern är bästisar, alla tror de är bröder, båda heter Erik. Sedan börjar den ene (berättarjaget) älska och den andre svika. Och inte nog med det: han försvinner spårlöst i vintermörkret, kanske bortförd av en okänd bil.

Under snön som faller dröjer frågan om vad kärlek är – är det att finna ett komplement eller att finna en like (en back up i pojkjagets dataspelsidiom)? Och frågan om vad tiden gör – läker den sår eller står den stilla alltmedan den går?

Jag blir lite orolig när jag ögnar programmet inför kvällen. Lena Endre, denna gång i regissörsrollen, skriver att scenens vuxne Erik håller på att återfinna sig själv genom att bearbeta minnena, och att den känslan gör berättelsen vacker.

Jag tycker tvärtom. Att det vackra är att berättelsens flyktpunkt ligger långt bortom horisonten. Alltså: ovisshetens paradigm. Frånvaron av  varje dramatisk konvention om ”att komma ut på andra sidan”.

Kanske ska elvaåringens kärlek och förlustens mysterium vara och förbli den vuxne mannens urscen för alltid? Kanske är tillvarons textur sådan, att vi bär våra viktigaste åldrar och sorger med oss hela tiden, och blir till genom dem?

För mig är textens bedrift att dessa datanördiga småkillar, mitt i villaområdets vardaglighet, får bära upp en passionshistoria av sådan dignitet. Deras smala kutiga tvåsamhet vid skärmen, deras brödraskap i spelet.

När Christoffer Svensson intagit det trånga och liksom stupande scenrummet rinner oron av mig snabbt. Endre litar på sin skådespelare, så mycket att det nästan gör ont. Svensson har bara sin kropp, sina ord och skuggschaktens spel i det snövita utrymmet. Eller: Jonas Bruns känsliga ord i Gunnar Erikssons monologtappning, som klokt bevarar långa sjok intakta och nästan helt vågar behålla den anti-dramatiska lågmäldheten.

Teaterklichéerna är få. Svensson spelar inte barn, han spelar okonstlat och vackert. Tåren i hans öga bränns och får mina spegelneuroner helt på fall.

Hoppas bara att Dramaten inte kör slut på honom helt; bredvid Skuggland är han aktuell i såväl Utvandrarna som Måsen och Den girige. Det blir mycket text, liv och tid att härbärgera.