Mänsklig värdighet

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser en gripande Beckett

helskärm

När Yvonne Lombard sitter i grushögen på Lilla scenen som Winnie i Lyckliga dagar är det svårt att blunda för här berättas en historia som inte bara är Becketts utan även teaterns egen. Skådespelerskor som Gun Arvidsson, Marianne Stjernqvist, Jane Friedman och Lena Granhagen har, tillsammans med Yvonne Lombard och andra som borde nämnas, format Stadsteaterns historia och därmed även sin publiks.

Hur teatern har hushållat med sina skådespelerskor är en sak. Men när demonregissörerna har fallit i glömska så är det faktiskt dem vi minns. Här låter regissören Tobias Theorell klokt nog Yvonne Lombard få spela sin Winnie, med all den värme och resoluta humor som tillsammans med en oslagbar publikkontakt kännetecknar hennes skådespeleri.

Dramatikern Beckett är skoningslös i sitt utforskande av varje möjlighet i en situation som i utgångspunkten ter sig omöjlig. I Lyckliga dagar sitter alltså Yvonne Lombards Winnie nergrävd i en grushög - i första akten till livet, i andra ändå till halsen. Bakom henne rör sig solskivan över en gul himmel. Inget liv finns här annat än en vilsen myra och så Åke Lundqvists Willy, som visserligen inte gör mycket väsen av sig men som gör det med absolut precision.

Yvonne Lombards Winnie låter sig inte störas ens av de mest egendomliga omständigheter. Noggrant synar hon sina nyborstade tänder, placerar hatten snyggt, sjunger en snutt ur Glada änkan och jublar när Willy en sällsynt gång svarar på tilltal.

Tillsammans upprätthåller de en mänsklig värdighet mitt i en stor tomhet.

Det märkliga som sker denna kväll är att det uppstår en balans mellan Becketts svärta och den hoppfulla kärlek som finns mellan två äldre skådespelare och deras publik.

Och inget öga är torrt i salongen.

Tove Ellefsen Lysander