En dansk skalle mot Sverige

Nikolaj Cederholm gör medelunderhållande dataspelsteater i Uppsala

helskärm

I ett dataspel gäller andra regler än utanför. Om man dör kommer man till exempel tillbaka. Vill man visa aggression blir det som ninja utan ansikte. Väljer man att vara kvinna får man fantastiska missilbröst.

Det är tänkvärt hur renodlat det kan bli.

Utanför den rena spelvärlden finns en sorts mellantillvaro på olika communityn och chattar. Där kan Man 51 vara Tjej 13, inbunden bli sexuellt påträngande och en mäklare heta Isildurs bane. Det ses ibland som ett obehagligt samhällsproblem att identiteten göms och stuvas om.

Den danske dramatikern Nikolaj Cederholm föreslår i stället med ett varggrin att det går lika bra att lägga samhällets jämställdhets- och mångfaldsutredningar över hela det interaktiva spelet. Är det inte väldigt queer och existentiellt ganska vackert när pojke får vara flicka och revisor hund på nätet, undrar han och placerar Iwar Wiklanders jordnära morfar från verkligheten bland karaktärerna i sitt avlidna barnbarns oavslutade onlinespel.

Lustigt nog är alla de endimensionella men rätt slagfärdiga låtsaskaraktärerna svenskar, som försvarar sin pseudovärld med argument för ett samhällsbygge som gärna vill bli kvitt det motsägelsefulla.

Det är en medelunderhållande dansk skalle på Sverige – ett spel där exakt en överenskommelse i taget gäller.

Uppsättningen är ljudlagd som en serietidning, stelt viktlöst koreograferad likt världen på en skärm, och tippar i texten mellan gränslösa, skärpta skämt kring persona och förnumstigt ironiska iakttagelser om att könsroller kan vara mycket begränsade och jämställdhetsplaner lite fyrkantiga i tonen.

Men teatern, den stackarn, blir sällan särskilt intensiv om den längtar för mycket efter effekter och struntar i all tystlåten symbolik. Kvar blir bara en lite präktig räv

-bakom-örat-förklaring.

Vi har det fördomsfullt i den kristna liberalismens köldhål och de nätgestalter vi väljer speglar föga överraskande just det.

Jenny Teleman