Avhoppande drottning som smäller högt
Uppdaterad 2016-07-29 | Publicerad 2016-06-30
Sara Stridsbergs snöfall behöver stramare gestaltning
Drottning Kristina var kanske kung. Eller något helt annat. Sara Stridsbergs pjäs om den svenska regenten som abdikerade, lämnade Sverige och blev katolik dyker djupt i identitet, makt och könsföreställningar. Att det är komplicerat är själva poängen. För kvinna föds en inte till, utan blir det. Och konungaflickan vägrar både gifta sig och föda barn. Ändå ska hon vara drottning och härska.
Stridsbergs text är splittrat samtida i språk och konflikt och på Skillinge teater fångar Emelie Strandbergs explosivitet snyggt in och sätter titelrollen. Oberäknelig och med full kraft växlar hon stämningsläge och tilltal, lika plötsligt som Stridsberg byter vinkel på Kristina. Kring henne snurrar allt och alla. Älskaren Love, älskarinnan Belle, filosofen Descartes, rådgivare och makter. Själv känner hon sig snärjd i centrum. Ser igenom allt, instängd. Stridsberg skrev rollen för skådespelerskan Ingela Olsson som svarade med spel i nyanser vid Dramatens uruppförande 2012. Strandberg svarar i uppror.
Och på Skillinge teater har det inte sparats på krutet. Det bolmar rök, det brakar stort om musik, vrål och känsloattacker alltmedan klot, trasor och sfäriska former rör sig sakta ned, upp och runt. Kristina vill ha närhet och stöter brutalt bort. I henne bor en längtan och en mordmaskin med brinnande hjärta. Kanske är hon lycklig bara i drömmen då hon jagar skogens vilda djur med sin döde fader Gustav II Adolf (Harald Leander).
Regissören Mariana Araoz gör mycket teater och mixar skådespelarnas halvmasker med punkiga effekter, brötigt tatuerat svart med finstilta stunder och det är aldrig händelselöst på scenen. Som helhet skapar iscensättningen en känsla av ungdomlig rastlöshet, men också av pågående distraktion. Är det den komplexa beska texten man försöker söta med så många skiftande medel.
Det är ett modigt repertoarval Skillinge teater gjort för sommaren. All heder åt det. Men för att Sara Stridsbergs Dissekering av ett snöfall ska nå sin fulla verkan som poesi, i handling, ord och i bild, hade krävts en betydligt stramare gestaltning.
