Mord grannar emellan
Uppdaterad 2016-07-29 | Publicerad 2016-06-10
Skitstormen som får publiken att sitta kvar
Det är lätt att känna sig glättig i närheten av somlig tyskspråkig teater. Lars Noréns hatfyllda familjedramatik från 1980-talet är en bris jämfört med den skitstorm som ”nära och kära” och ”civilisation” dras in i hos en Heiner Müller, Elfriede Jelinek eller Werner Schwab.
Av österrikaren Schwab, som i obönhörlig konsekvens med sin svartsyn ändade sitt jordeliv som 36-åring 1994, spelas oftast Presidentskorna samt den pjäs som Teater Tillsammans nu gästar Gubbängen med: Folkmord – eller Min lever är meningslös.
Platsen är ett hyreshus utplattat över scengolvet. Till vänster, ett par billiga men vräkiga soffor: familjen Kovacs möbeltyp. I dem poserar de två tonårslolitorna och pappa Kovacic orerar bresande om sin egen förträfflighet. Mamma Kovacic stryker vitt vitt vitt linne, men inte för att väcka feministiska sympatier utan för att behålla en skrynkelfri fasad. Där bakom kan medelklassfamiljen konspirera om giftmord på grannarna för att få större boyta (how Stockholm 2016).
De som ska bort är sjaskiga mor och son Mask (!), vars inledande dialog utgör kvällens starkaste stycke teater. Rasmus Gisby gör den ”vanskapte” och incestmärkte konstnärssonen Herman med en mildhet som får hans modermordstankar att likna solglittrande visioner. Hjalmar Wide, som också regisserat, gör den gudfruktiga modern lika stillsamt monstruös: i varje replikskifte pålägger hon sonen skam, som för att hålla hatmaskinen i gång.
Schwabs metaforik, som slår kullerbyttor över pekoralens och ängder, genererar här ett slags flabbhumor som kan hålla den mest skuggiga själ vid liv ett tag till.
Somt blir möjligen lite svårbegripligt på svenska – som Hermans dröm om att bli ”Grazkonstnär”, om man missat Schwabs särskilda hat till sin puttriga födelsestad Graz.
Många tirader blir det, men publiken stannar kvar i salongen. Ingen går ens under den fruktade fastighetsägaren Fru Grollhakes långa fyllemonolog, sedan hon tagit sina äckliga hyresgäster av daga (mycket ”tyskt” med blodfärgsflaskan sprutredo i hand). Alexandra Lindholm i rollen påminner lite om Gunilla Röör i spelsättet och kunde gärna gå ännu längre in i det övermodulerade, nästan rullande, i röst och kropp.
Riktigt hela vägen håller inte energin tyvärr. Och temat ”döden som enda befriare” från fanatism, fascism och konformism är egentligen inte alls min tekopp.
Ändå är det imponerande hur väl textens snaskiga språkyta tas tillvara och moduleras vidare av Andreas Huumonens rytmiska inspel från ljudbordet i scenkanten.
