Teater bäst på låtsas

Publicerad 2012-03-26

”Paradisets barn” en lågmält balanserad eloge

Rolf Skoglund i ”Paradisets barn” på Dramaten.

Bakom radiohuset i Stockholm hukar en liten kyrkogård. Det är där alla gamla radioproducenter dumpas, brukar veteranmurvlarna säga. Det är väl inte hela sanningen.

Men om det vore det skulle säkert alla vålnader kunna resa sig som en man ur jorden och hylla bomullspåsen med potatismjöl. Sådana ligger flera stycken på hyllan i ljudeffektarkivets lagerrum.

Om man kramar en sådan påse i rätt rytm mellan fingrarna så låter det sammanpressade mjölets rörelser exakt som steg i snö. En korrekt hopknycklad engångsmugg kan å andra sidan bli ljudet av en bilkrasch.

Préverts Paradisets barn handlar om teater, om äkta och kulisser. Filmen från 1945 är en väldig repig, skimrande kristallkrona av ansikten och mimik i blyertsgrått och kalkvitt där mimaren och naivisten Baptiste, den trofasta Natalie och lady Garance äger filmhistoriens mest bedrövade ögon.

Svarta stenkulor ytspända av sentiment möts, tappar glans och flammar upp igen alltmedan väggen mellan den myllrande gatan och den fulla salongen rister och brister av trycket i deras enorma melankoliska passion.

Så det är klokt av Lamm att göra en liten radioteaterinspelning av det hela när allt ska flytta inomhus. Första akten pågår i en sliten studio med en kaffebryggare, två mikrofoner och inspicientens oumbärliga verkstad.

Med en pyttetrumpet och diverse pipor, mynt och manicker bygger han med fingrar och mun upp Paris i miniatyr.

För låter träklossar som hästhovar så gör det det, även om hästen är ouppnåelig i rummet.

Alexanderson gör kungen i sitt effektrike till en charmerande pedant och själva inspelningssituationen frigör många tunnlar mellan det spelade och de verkliga, det äkta och det falskt kända och sagda.

Kärleksparet Baptiste och Garance kan låta radiomanusets repliker töjas till förvirrade ögonkast över mikrofonen och en mimad nyckelscen i filmen blir en improvisation som teknikern råkade få på band.

Skoglunds vemodiga utbrott över de tider i radiohuset då det stod askkoppar på var och varannan stol och alla dagar var fest är en numera helt automatiserad hyllning till det magiska, med exakt samma klang som hans teaterdirektörs bullriga reklam för allt det magnifika som förekommit på hans något noppiga ambulerande teaterscen.

Andra akten fortsätter längre in i spegelleken när studion suddats ut och en lika pedantiskt utformad modellteater för vuxna med levande dockor i kartongkostymer ersätter den.

Fast den passionerade inspicientens effekter hänger kvar som ett stillsamt eko ur verkstan.

Alla dessa lager av teatralitet är bra för ensemblen.

Khemiri kan fylla sin akrobatiska häpet blickande spelstil med värme, Klingas lite högtidligt verserade teknik blir användbar och det går till och med för sig att Rothlin Svensson presenterar en greve uppblåst till debil spärrballong med bokstavligen vibrerande mustasch.

Klart att den ska darra, när hela uppsättningen utgör en så lågmält balanserad eloge till alla dem som tycker potatismjöl i bomull känns mycket verkligare än snön.

Teater

Paradisets barn

av Jacques Prévert, Övers: Maria Björkman

Regi: Ellen Lamm, Scenografi: Magdalena Åberg I rollerna: Elin Klinga, Erik Ehn, Zardasht Rad, Hamadi Khemiri, Andreas Rothlin Svensson, Rolf Skoglund m fl Scen: Dramaten, Lilla scenen Speltid: 2 tim 25 min

Jenny Teleman

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.