För skojigt för män?
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-22
Malin Krutmeijer har sett
teatergruppen Subfrau fira
10 år med en sprakande show
Teatergruppen Subfrau firar 10-årsjubileum med en sprakande show utan en död minut. Subfrau startades bland annat för att ge teaterns kvinnor större uttrycksfrihet, och just fria uttryck präglar deras arbete.
De fyra på scen (Subfrau är nio sammanlagt), svingar sig vigt mellan buskis, poesi, pamflett och strålande sångnummer.
De är dragkings och -queens och allt möjligt annat.
De är mycket skickliga.
Subtales arior från medelklassen gisslar med humor och värme ett modernt, nordiskt kvinnoliv som många i publiken av reaktionerna att döma känner igen.
Det startar med ett krig runt en lysande dubbelsäng, och sedan tar vidräkning med den egna feminismen vid. Feminismen kan försvinna när man träffar en man, på Willys matvaruhus eller i mötet med Moa Martinsson, som adresseras med en sång: det var jag, min frihet och queer- feminismen (...) men vart jag mig i världen vänder så står du där och skalar din potatis.
Den ofrånkomliga vardagen. Livspusslet. På premiären i går började jag just känna att snacket om att kvinnor måste kämpa för sitt utrymme nog var lite passé, när en man ur publiken krälade upp på scengolvet.
Han krävde, som konstnär, att Subfrau skulle göra något slags improvisation kring hans lilla inpass. Tydligen var det outhärdligt att inte utgöra centrum för allt skoj kvinnorna åstadkom.
Där satte jag min kritik i halsen.
Och även om medelklasskvinnornas klagosång inte behandlas med den vassaste av uddar, så är Subtales en väldigt rolig och till utförandet fantastisk uppsättning.
Den är minutiöst koreograferad. Sissel Romme-Christensens kostymer är en fest, Carina Perssons ljussättning en upplevelse.
Om här finns en röd tråd, så är det otillräcklighetskänslor. Stackars Fröken Duktig som måste välja mellan att sopsortera eller ha dåligt samvete för att hon låter bli.
Ve och fasa.
Bör detta vara en samhällsfråga eller sitter vi bara fast i ett medelklassvakuum av tristess och white whining? frågar regissören Ellen Nyman i programbladet.
Inte vet jag.
Men inte är väl ett samvete något att gnälla över?
