Lite tomt i Ibsens dockskåp

Rollfigurerna vevar luft i stället för att bottna i passion

helskärm

Som ett litet nyp i Augusts öra hade Dramaten planerat in en premiär på Strindbergs hatpjäs framför andra, Ibsens kvinnosaksdrama Ett dockhem, några dagar före gigantens 100-åriga dödsdag. Men, så hoppade regissören Kjersti Horn av bara tre dagar före premiär på grund av konstnärliga schismer, säger pressmeddelandet.

Vad det betyder kan ingen veta men man har valt att ändå föra projektet i land, med bara några få dagars försening.

Producenten Benoît Malmberg och ensemblen står nu som ansvariga för iscensättningen, men Horn måste rimligtvis ha hunnit en bit innan hon lämnade­ skutan, så vems uppsättning är det vi får se?

Så här det ut i alla fall. Jan Lundberg står för scenbilden: ett kvadratiskt, klaustrofobiskt rum, en tiltad kub utan dörrar eller fönster där alla aktörer sitter uppradad längs kanterna så länge deras rollfigurer fort­farande har en funktion i dramat. Allt iakttas, allt är en uppvisning.

Julia Dufvenius gör en tvångsmässigt lekfull och manipulativ Nora, dockan som också styr alla de andra dockornas trådar. Flickhustrun som är fast i myten om sig själv och till varje pris måste upprätthålla den inför sin man. Med blossande kinder, i korta möten med maken Torvald (Erik Ehn), den dystre doktor Rank (Hannes Meidal), den jordnära väninnan Kristine (Thérèse Brunnander) eller den lömske advokat Krogstad (Zardasht Rad). Möten som avlöser varandra i en maklig lunk; bara här och där gnistrar det till. Mellan Nora och Meidals kråklike Rank, som på besök från ett annat, mörkare drama. Eller när Erik Ehns Torvald blottar hela sin maktfullkomliga vidrighet. Sällan har det känts riktigt så obegripligt varför Nora ­någonsin älskat denne förtryckare med våldet vibrerande strax under de välstärkta manschetterna.

Och det är väl det som är problemet. Detta dockhem har koncentrerats och dragits ihop och blivit tydligt och enkelt, men regischismerna verkar ha lämnat skådespelarna i ett tomrum

där deras rollfigurer vevar luft i stället för att bottna i passion och komplex­itet.

Det blir en liten berättelse om kvinnlig frigörelse, tyvärr lika aktuell då som nu när dockhemsdrömmar får gå före jämställdhetssträvan, men utan de underliggande bråddjup som gör att ett äktenskapsdrama från 1800-talets slut gör ont än i dag.