I minnets labyrint

Loretto Villalobos har sett ett drama om identitet och sanning

helskärm

På minnet vilar några av våra största kulturella monument – nationalstaten som konstruktion är avhängigt minnet om man ska tro någon som Benedict Anderson, och i minnet vilar även ett moraliskt imperativ vars mål är rättvisa och jämlikhet. I ett kollektivt medvetande görs också anspråk på autenticitet, vilket också är ett av vår tids största dilemman vid konstruktionen av nutidens starkaste politiska aktör, nämligen identiteten.

Det är utifrån denna spänning mellan autenticitet och identitet som jag förstått Alejandro Leiva Wengers tidigare verk som dramatiker. När han nu angriper minnet i sin Minnesstund vrider han och vänder dess olika fällor och potential, men alltid med identiteten som ett underliggande lager.

Jon, en toffelhjälte med enorma behov att tillfredsställa, blir en dag bjuden till den förre gymnasiekompisen Sackarias minnesstund. När familj och vänner samlas för att rekonstruera minnet av den avlidne visar det sig så klart att berättelserna är motstridiga. Så vem var denne Sackarias?

Wengers text är som en målning fylld av symbolik och subtila ledtrådar som gestaltar minnet som en serie konkurrerande diskurser. Pappan (Per Sandberg) ger till exempel en bedårande snygg monolog om hur daggmaskar har omkullkastat hela vår historiska rekonstruktion. Men konkret blir det inte, snarare är familjedramat i denna iscensättning en surrealistisk fars som befinner sig i ett drömskt spegelrum som materialiserar minnets reflexiva natur.

Frida Röhls regi bjuder på en uppsättning väl utmejslade rollfigurer, från den hopplöst välmenande Jon (Bahador Foladi) till den neurotiska systern Lethe (Kirsti Stubø) och den manipulativa modern Minna (Katarina Ewerlöf). Kristofer Kamiyasu som flummarkompisen Kujje är värd ett eget omnämnande, som med ryckigt kroppsspråk och få repliker lyckas ringa in ihågkomstens kommunikativa karaktär.

Ofta vill man ducka bakom farsens skämskudde när de gestaltade lögnerna inte vill hålla, men det är ändå i det symboliskt laddade stunderna som dramat har sin kraft. Det hade inte skadat att komprimera manuset något, stryka nån scen tre kvart in i speltiden. Ändå är det den enkla men ändå effektfulla upplösningen jag vill minnas bäst.