”Den goda människan i Sezuan” - själlöst men vackert

helskärm

Teater: Den goda människan i Sezuan - recension

Kan man vara god i en ond värld? Vi funderar väl fortfarande, det är inte direkt som att tiden sprungit ifrån Bertolt Brecht, som att vi är färdiga med hur solidaritet och generositet ska kunna rymmas i en värld där fisk äter fisk. Röken från fabrikernas skorstenar förgiftar alltjämt de fattigaste barnens lungor.

Han var inte de subtila antydningarnas dramatiker och subtil är inte heller Eva Dahlmans uppsättning av Den goda människan i Sezuan. Berättelsen om den fattiga flickan Shan Te som av gudarna får en chans att skapa sig ett bättre liv, på villkor att hon fortsätter att vara den goda människan, den enda de fann i staden Sezuan. Men för att själv överleva tvingas hon spela dubbelspel, fiffla och börja utnyttja andra.

Lo Kauppi kliver fram, stadig på jorden trots höga klackar, och framför sin dubbla huvudroll som den goda Shen Te och hennes påhittade hårdföra kusin Shui Ta med en rättframhet som övertygar.

Runt henne dräller de fattiga och ryggradslösa, lite slappt utklädda till den klyschigaste sortens white trash-personer med truckerkepsar, chipsmagar och sönderblonderat hår.

Det är lite kul emellanåt med de där typerna som till exempel Mattias Silvell och Inga-Lill Andersson gör till drastiska krumelurer, men det får mig också att fundera över var skrattet sitter och varför den där tärande klumpen blivit så tondövt framställd. Och vad gör barnskådespelare i rollerna som prostituerade i en förbisvischande scen? Är de som en liten skylt bara: kolla så hård denna värld är?

Samma sorts tondövhet skorrar också fortsättningsvis då Dahlman liksom ålar sig igenom detta visserligen krångliga och svårspelade drama, men utan att bestämma sig för att vare sig gå med hela vägen och drämma på med ett ideologiskt budskap om den individuella medmänsklighetens omöjlighet i en kapitalistisk värld, eller ta steget fullt ut åt andra hållet och montera ner och bryta sönder denna text som öppnar sig mot så många håll.

Det blir liksom själlöst, en räcka lättvindiga lösningar.

Det som lyfter är enstaka skådespelarinsatser, som Lo Kauppis febriga närvaro som den tillkämpat stränge Shui Ta, eller Torkel Petersons glödande och iskalla Sun – hennes kärlek – tillsammans med Lehna Edwalls makalöst vackra scenbild.