Vansinnet går förlorat
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-21
Jenny Teleman har
sett en övertydlig pjäs
om blufföretaget Enron
Det amerikanska energiföretaget Enron som gick i explosionskonkurs 2001 var byggt av luft. Ett svart lådsystem där en oändlig rad påhittade företag konstruerades kvickt som attan för att äta upp skulderna i det verkliga företag som aldrig tjänade riktiga pengar. Poängen var att aldrig redovisa för någon hur systemet var konstruerat. Ingen fick titta in, bara bländas av utanpå.
Det konstiga med pjäsen Enron är att precis allt syns. Rakt in i redovisandet med ficklampa i hand får man traska.
Den där vänliga entusiastiska viljan att förklara är praktisk och trevlig när det handlar om själva pengarna. Hela den sumpiga undervegetationen av bluffaffärer har här blivit en scenskog av trassliga krukväxter som Sobrados unge socialt handikappade finanschef vårdar med en liten blomspruta. Bland grenarna vaggar tre muterade dotterbolagsmonster omkring och glufsar i sig aktieägarnas låtsaspengar. Glatt och enkelt visar husse, från sin källarposition, sådant som hur enbart tre procent äkta kapital kan spjälkas ner till tre promille äkta kapital som sen kan gömmas i en byxficka. Det är oväntat underhållande att sättas in i.
Trögare blir det när Hanson använder samma flirtigt pedagogiska handgrepp till allt annat också. Som att låta själva fru Justitia stå och stamma inför vd och ge företagsrevisorns roll till en mumlande handdocka. Eller att förse de unga hetsiga 90 tals-börsmäklarna med gummikukar att vifta med, som om någon skulle missat att temat är penningens potenta makt över samhällsinstitutionerna.
Alltför prydlig är också själva den själsliga kurvan i Bengtssons hyperaktive nördige Enronchef, en till en början nervöst lagd ung man, men revanschistiskt framgångsrik. Som sedan blir fartblind, sedan rädd och oberäknelig, sedan paranoid och utmattad allt eftersom aktiekursen sjunker, sedan krossad utan att någonsin ha ifrågasätt girighetens idé. Exakt precis så som jag hade gissat om man fått gissa innan hur han skulle ta krisen.
Det här är synd. För Enron är en äkta mardröm. Tjugotusen människor fick sin lön i de fantasiaktier som svällde som gasbubblor på börsen. I detta finns en mystik och ett vansinne som går helt förlorad i en uppsättning som nu främst består av skådespelare utklädda till amerikanska affärsmän från förr.
Jenny Teleman
