Vågbrytare i vitt hav
Publicerad 2016-02-07
Amelie Björck ser en svart Broadwayklassiker äntligen sättas upp i Sverige
När Lorraine Hansberry var åtta år höll hon på att få en tegelsten i huvudet i sitt eget hem. En vit mobb stod på trappen för att köra ut den enda svarta familjen i området. Resultatet blev ett rättsfall, samt ett klarvaket barn som blev en klarvaken ung kvinna. Under sitt 34-åriga liv (hon gick bort i cancer) gjorde Hansberry storverk för svart kultur och även som skribent i gayfrågor.
Det är smått skandalöst att En druva i solen, som med sin sensationella Broadway-succé 1959 blev en afroamerikansk vågbrytare i havet av vithet, först nu får Sverigepremiär.
Gång på gång spelas 50-talsklassiker om den ”amerikanska drömmens” avigsidor ur vitt perspektiv. David Lennemans Walter i Hansberry-pjäsen, har både sitt uppblåsta ego och sina bitterspruckna drömmar gemensamma med patriarken Willy Loman i Millers En handelsresandes död. Men till de ekonomiska bekymren kommer rasismen. Den svarta familj som kommer sig upp måste vakta med basebollträ mot vitt hat.
Hur är då själva uppsättningen? Josette Bushell-Mingos bärande idé verkar vara att så troget som möjligt återvända till 50-talets Chicago. Rekvisitarealismen inkluderar allt från gasspis till klädstreck och skådespelarna modulerar familjen Youngers tal och sysslor professionellt men nästan i överkant tydligt. Det finns en rimlighet i tanken att bistå med ett ”original” i denna första uppsättning, men det skapar också ett slags då-bubbla kring scenen.
Det som håller intresset levande är ögat för hur identiteter formas och formas om under trycket av köns-, klass- och rasstrukturer. Framför allt visar dramat på en rad olika sätt att vara svart i 50-talets USA – och här finns utrymme för igenkänning än i dag.
Ovanligast på en svensk scen är problematiken kring Walters smarta yngre syster Benny, friskt spelad av Asha Ali, vars kavaljerer ställer henne inför ett positioneringsval. George (Måns Clausen) är en universitetsbrat vars clubblazer vittnar om assimilering i ett vitt kodsystem; han vill ta med henne uppåt utan att se tillbaka. Asagai (snyggt bullrande av John-Alexander Eriksson) är en ”riktig afrikan” från Nigeria, som introducerar Benny för hennes på en gång främmande och välbekanta rötter.
Att pröva sig fram till en postkolonial stolthet som inte föraktar svagheten tror jag är vad det hela handlar om. Respekt till regissören Bushell-Mingo och översättaren Lisbeth Grönlund som levererar denna saknade pusselbit och samtidigt ger våra gängse vita teaternormer pinsam kontur.
