Verkstad för ångesthantering

Publicerad 2012-12-17

Peter Bergared i Agneta Pleijels ”Schulz goes Kafka”.

En del konstverk antyder ­diskret att de vinner på förförståelse. Genom sin titel eller ­sina ­introduktionssamtal eller bara ­genom surret kring det. Det måste inte ligga något uppmanande eller drygt i detta, ­bara en känsla av att fler skikt blir syn­liga om man kan ämnet. Schulz goes Kafka är ett sådant verk. Inte så märkligt då det är en pjäs om två stora europeiska författare som träffas och lyssnar till existensen ­utifrån sina egna romaner. ­Jämför sina två olika litterära verkstäder för hantering av ­ångest och hjälplöshet.

Men för någon som till exempel läst mycket av den ena men blott en halv roman av den ­andre och missade seminariet syns vad som syns framför den mjukt färgskiftande tygfonden.

Tre människor varav en död sedan tio år är snärjs allt hårdare av det eskalerande förtryck som utgjorde Centraleuropa 1936. Den polskjudiske författaren, teckningsläraren och konst­nären Bruno Schulz som via sin känsliga, med allting kommunicerande fantasi försökte undfly ångesten genom att återskapa den barnsligt ­geniala blicken på världen. Det vilda, förtrollade kreativa språk som inte skiljer på verkligt, sant och känt.

Hans trolovade, översättaren ­Jozefina som älskar både ­honom och hans identitet som geni. En saklig vuxen människa som Schulz måste överge om han skall kunna skydda sin ­dyrbara barnablick.

Och så Kafka. Befriad från sin egen schablon genom transformation till rundnätt, vemodigt nyfiken­ farbror med klockkedja och lite skokräm på flinten.

Hur ska den grymt likgiltiga lag som dömer Josef K tolkas? Är den skyldig som alltid känner sig skyldig?

Njae, inte vet jag, säger Kafka, man kan väl säga att jag ropade ut min ångest över det som inte hänt ännu. Det här är en uppsättning vars styrka ligger i den mjuka försik­tiga vänlighet som regin givit de tre. De är två blyga gossar, tidigt nermalda till olika sorters masochism av den domstol som två fäder utgjorde, som språkar försiktigt om ­skulden, hatet och barnslig­hetens blick.

Det är ­Jozefina som blir rasande till sist. Över att den ene till slut sköts i nacken som en hund. Där öppnas något bortom idéhistorien som intresserar just mig hos Schulz och Kafka: det otäcka syskonskapet milda sinnelag och dånande självförakt.

Teater

» Schulz goes Kafka

av Agneta Pleijel

Regi: Marika Lagercrantz

Scenografi: Sven Haraldsson

I rollerna: Peter Bergared, Odile Nunes, Per Sandberg

Scen: Stockholms stadsteater, Lilla scenen

Speltid: 2 tim

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.