Sista paret ut

helskärm

Att Lars Noréns Ren får Skandinavienpremiär på Fria Teatern i Stockholm har nog att göra med danska Ulla Gottlieb. Hon tillhör den trogna skara Norén-regissörer som funnits med sedan 80-talet och utan att ha upphört att intressera sig för hans nya versioner av parförhållanden och familjer. I denna sena Norén-pjäs är det två par, det unga och det äldre, som möts. Det äldre ska skiljas och lämna sin gemensamma bostad, de unga väntar barn och ska flytta in. Efterhand förstår man att paren är ett och samma, som de var i början reflekteras i som de blev till slut.

Norén regisserade själv urpremiären av Ren på Comédie-Française för två år sedan som ett stramt hållet och elegant stycke kammarmusik. På Fria Teaterns lilla Kungsholmsscen går det knappast att vara elegant. Man påminns omedelbart om detta faktum när man betraktar scenens flyttkartong och de inledande replikerna faller likt tunga droppar. Språket är vardagligt men samtidigt repetitivt och så starkt förkortat att det öppnar såväl mot ett metafysiskt stort Intet som mot det intetsägande.

Birgitta Sundbergs och Håkan Jonsons uppgift är inte lätt och de vacklar betänkligt mellan det sökta och andra abstrakta ansatser. Paret delar en sorg. Hon vill lämna och gå vidare, han önskar dröja kvar. De talar förbi varandra men det blir sällan annat än just stumt.

Till föreställningen om att tidens gång och dödens närhet bryter ned allt till det mest väsentliga fogar Norén sin speciella dramatiska fåordighet. Pågående prat och tala ut har ersatts med det outtalade som det möjligen viktigaste. Kanske passar det vissa skådespelare bättre än andra. Med Per Lasson och Kajsa Linderholm kommer i alla fall välbehövlig energi och spänning in i föreställningen. Det unga parets förhållande väcker också frågor. Vad vill den unga kvinnan som redan längtar tillbaka till sig själv? Hon vet inte, säger hon gång på gång och Kajsa Linderholm gör ett konturskarpt porträtt kring en tilltagande känsla av klaustrofobi. Hennes frånvändhet och Per Lassons vilja till kommunikation kastar till sist oväntat ljus över parrelationens annars eviga limbo.

Barbro Westling