Slött om ”sinnesslöa”
Historien om Vipeholmsanstalten buras in i apart teaterkoncept
Publicerad 2023-09-03
Vipeholmanstalten i Lund är ett kusligt kapitel i svensk vårdhistoria. Efter att ha lyssnat på Randi Mossige-Norhems starka radiodokumentärserie i P1 om hur ”obildbara och sinnesslöa” togs från sina familjer, låstes in och utsattes för grymma och oetiska experiment – bland annat för att framkalla karies – har jag haft rätt svårt att njuta av sega kolor. Och ännu svårare att förstå hur denna vidriga människohantering kunnat ske i så pass modern tid, under folkhemmets påstådda idéer om inkludering.
Nu har Lucas Svensson satt tänderna i Vipeholm, med fokus på perioden 1940-1950 i anstaltens historia. Dramatikern har en dokumenterad faiblesse för folkhemsepoken och återvänder ofta till den i sina pjäser och klassikerbearbetningar.
Det är lätt att se lockelsen i detta politiskt viktiga, dokumentära material, men Carl Johan Karlssons uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern motiverar inte varför just denna historia måste spelas just så här distanserat och ironiskt citerande. Särskilt som radiodokumentären fortfarande finns att höra och både berättar och berör bättre.
Höga industrigaller burar in historien om Vipeholm på Klarascenen, men istället för att släppa lös ensemblen och addera nerv till det starka stoffet och tidstypiska kostymen landar detta ansträngda försök att kopiera den återberättande, episka teatertrenden stelt och snett. Regissören ställer till det enormt för sig med sitt val av en ännu mer distanserande spelstil i ett koncept som till varje pris tycks vilja försöka underhålla publiken.
Trots att två dramaturger är creddade har ingen lyckats förhindra hur flera potentiellt urstarka scener fullkomligen pratas sönder. Det är som att det utåtvridna och trendiga show-and-tell-konceptet är en sån darling att regissören hellre väljer att döda hela scenen, än att låta den stackars patienten Elvira få drunkna på ett genuint berörande vis, fastspänd i sitt badkar om natten.
Det är en slött gjord analys av det viktiga materialet och iscensättningens hela syfte blir oklart när även personregin lämnar en hel del kvar att önska. Spelet går liksom utanpå och runt smärtan när textens återberättande skeenden och snabba roll- och replikskiften levereras i en läst tonart som ofta framstår som ironisk men nog egentligen bara är slarvigt orkestrerad.
Till och med Kent Olofssons fina, dramatiska kompositioner skär sig och framstår som Disneymässiga ljudeffekter i denna aparta tondövhet gentemot historiens allvar.
