Fuskbygge på Dramaten

Gösta Ekman tvingar på klasskriget en hiskelig tjoande clowndräkt

helskärm

Mellan hantverkare som kommer hem för att realisera människors renoveringsdrömmar och dessa människor finns en inbyggd maktobalans. Den som inte kan bygga något är maktlös mot deras kunskaper, då en gedigen violinistkarriär närmast utesluter känsla för ballofixer.

Det är också ovirilt att vara beroende av annans hammare och oväntat förnedrande att låta dessa pragmatiska, efterfrågade affärsmän ur en lägre samhällsklass med neutral blick åse vi i villas hjälpsökande, blossande kakeldrömmar om förnyelse.

Hjälplöshet och beroende föder skräck och hat mot dessa män som tagit ens toa som gisslan i månader och vars makt över hemmet inte går att styra. Plötsligt börjar arbetet gå bakåt, de monterar ner fasaden, hävdar stenpest i isoleringen och kopplar tvättmaskinen till avloppet, alltmedan faktura efter faktura landar som svarta skator.

Om denna på senare tid frenetiskt diskuterade upplevelse av panik och paranoia handlar Line Knutzons pjäs Hantverkarna, som i år satts upp på flera scener runt om i landet. Det finns surrealism, politik och föreställningar om hem och trygghet i temat. Hämnd och hat. Klasskrig och stöld.

Det är därför helt obegripligt att regissör Gösta Ekman tvingar på historien om paret som mördar sina fifflande jobbare en så hiskelig tjoande clowndräkt. För det är av humorskäl som hela byggteamet görs akut imbecilla. De ska inte vara funktionshindrade. Av samma skäl förekommer flera kåta buskisförsök till lördagsligg i byggdammet. Därför nödbankas repliker om till raka skämt som inte bor i texten och kväver den smygande, skuldtyngda förföljelsemani som är pjäsens enda idé. Därför ryar svärmor, och därför sprutar till sist en fontän av fuskblod ur Örjan Rambergs huvud.

Att en så kylig, likgiltig och trög snubbelfars baxas runt på Stora scenen just nu (en uppgift Dramaten givit sig själv), ger i stället all anledning till depression.

Jenny Teleman