Rätt teater, fel plats
Uppdaterad 2016-09-20 | Publicerad 2016-09-19
Amelie Björck ser brechtiansk teater som bara nästan tar skruv
Vad skulle hända om Teater Tribunalen gästspelade på Lidingö eller på SD-dominerade småorter som Lindesberg eller Sölvesborg? Skulle det bli tyst? Upprört? Eller skulle hjärtan sakta börja maka sig från höger till vänster i publikens bröstkorgar?
Jag undrar eftersom känslan är att inte särskilt mycket på allvar händer när en uppsättning som Vår tids fruktan och elände möter en införstådd publik på Södermalm.
Manusidén kalkerar Bert Brechts & Margarete Steffins 1930-talspjäs Tredje rikets fruktan och elände, som samlade tio exempelscener från Hitlertidens vardagsterror. Tribunalens Henrik Dahl har bjudit in tio dramatiker att bidra med scener från vår tids Sverige, och fått en palett över den politiska utvecklingens förgörande effekter på civilkuraget.
Varje scen presenterar med brechtiansk tal- eller stämkör och skyltanvisning en särskild plats i ett nära förflutet eller förestående framtid – det kan vara förortshyreshuset, friskolan, badhuset, förvaltningsrätten eller något annat tråksvenskt. Platser vars vardag vi sedan ser gisslantas av rasismens och snålhetens lömska beteendemönster.
Det finns ett par minnesvärda scener. Årsmötet i Skivarps byalag 2016 förflyter underbart länge enligt dagordningens sega och omständliga procedur, tills ordförande och sekreterare huvudstupa kuppas ut. De har gjort ett negativt uttalande om SD i lokalpressen – och byalaget ska ju vara ”opolitiskt”. Här lyckas ensemblen med underdrifter snarare än gräll grotesk göra överkörningsakten till ett skriande tidsdokument.
Också gestaltningen av den utförsäkrade kvinnan i förvaltningsrätten är stark, med sin nästan sakrala scenbild. Sofia Berg-Böhms ömtåliga människa har ingen chans mot lagens självkonserverande rundgång. Till slut har hon bara sin röst och sång.
Ensemblen kämpar för att variera tonarterna – med allt från utmärkt musicerande till racersvador – men flera av texterna är för tama för att ta skruv. Åtminstone mina sociala medier svämmar över av raljans över medelklassig självgodhet; scenen med paret som blir besvikna för att det inte var ”så roligt som de trodde” att ta flyktingen Danuta som inneboende blir bara ännu ett smart tillägg till en diskurs vi känner.
Sammantaget framkallar kvällen mer av bekräftelsekänslor än nytänkande. Det gör att energin blir låg. Konfrontationen med en mindre sympatiserande publik hade möjligen kunnat spänna nerven på ett välgörande sätt. Kampens effektivitet är så väldigt viktig.
