Rena drömspelet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-01
Claes Wahlin ser säsongens bästa föreställning – Ionesco på Intima teatern
I ett allt plattare svenskt teaterlandskap är det långt mellan topparna. När de väl kommer är de inte bara en njutning, det är också en erinran om vilka möjligheter teaterkonsten faktiskt har, möjligheter som av olika skäl tycks ratas, inte minst på institutionerna.
Hannes Meidal och Anna Pettersson har översatt, regisserat och spelar i hundraårs-jubilaren Eugène Ionescos Stolarna på Strindbergs Intima Teater. Denna absurditet kan beskrivas som ett slags muntrare variant av Becketts teater, skriven med siktet inställt lika mycket på det mänskliga livets meningslöshet, som den konventionella teaterns envishet med att ta meningslösheten på allvar. Strindbergs Dödsdansen eller Spöksonaten kan kännas som pekoral efter Ionescos dramatiska ramponeringar.
Sminkade till oigenkännlighet hasar Meidal och Pettersson – Den Gamle och Den gamla, eller Skrutten och Skruttan – omkring på scenen. Upprepar samma historier, imiterar februari månad (Meidals klockrena imitationer av Erland Josephson eller Sven Wollter är värda dubbla biljettpriset), glömmer visor och väntar på gäster. De senare – helt osynliga – droppar in allt tätare och jakten på stolar blir akut. Den Gamle ska ju meddela sitt stora budskap. Mycket påbörjas, ingenting avslutas och egentligen är detta en ut- och invänd dramatik: orden ger oftare upphov till handlingen, i stället för tvärtom, som är brukligt.
Meidal och Pettersson visar upp ett samspel med utsökt känsla för rytm. Dialogen, ofta komisk i sig själv med sina krumbukter, blir till musikalisk minimalism när orden inte utan besvär trillar ur de ständigt guppande käkbenen medan resten av kropparna darrar i en sällsynt förening av ålderdomssvaghet och upphetsning. Man lyckas till och med tacka alla, åtminstone en stor del av den svenska teatern, och med förtjusning tackar man Anna Takkanen, som kan tacka sitt namn och ingenting annat för detta tack.
Talaren, som i slutet ska meddela det genom livet förberedda stora budskapet, framför talet på mandarin (möjligen en saga om solen), och blir så ungefär lika begripligt som resten av pjäsen. Men komiken skapar publikkontakt, spelet är storartat och teaterlandskapet får en säsongs-topp som lägger det mesta av resten i välförtjänt skugga. Ska ni bara se en teaterföreställning, etc …
