Solosång om självmord

"Vi får spela bingo med
typiska kvinnliga symptom
som ätstörningar och huvudvärk"

helskärm

Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, är titeln på den biopolär 2 diagnosticerade etikforskaren Ann Heberleins självbiografiska bok från 2009. Den handlar om hennes rent förgörande ångestattacker och avancerade självmordstankar som nu blivit monolog på Göteborgs Stadsteater. Jag vill inte dö jag vill bara inte leva, är bra sagt om något så flyktigt och smärtsamt som psykisk ohälsa. I Åsa Lindholms dramatisering har frasen ändå förvandlats lite grann, och blivit mer av ett sardoniskt feministiskt svart skämt om kravfylldhet än bokens vassa utmattningskrig inifrån diagnosen. Mia Höglund Melins regi låter till exempel jakten på rätt medicinering övergå i ett manins flirtiga mässande av tungvrickande tablettnamn. Vi får spela bingo med typiska kvinnliga symptom som ätstörningar och huvudvärk och se en rolig scen där gråtande skådepelare på film utgör flämtande känsloporr för den depressive.

Bokens Ann Heberlein gillar inte Foucalts idé om att vansinnet bor i alla och hur det tar sig uttryck är mer en grad- än en artskillnad. Men när Lisa Lindgrens Ann låter sig svepas med av sin egen julfest och ylar O helga natt bland mandariner och hyacinter, taggad, het och utan kontroll efter att äntligen funnit de rätta rökgrå nyansens på stearinljusen, då verkar i alla fall idén om att det är samhällets normer som definierar sjukdom rätt rimliga. Hälften av kvinnorna i publiken bryter också ihop av skratt när hennes solosång plötsligt klipps av och hon landar på St Lars psykakut.

Detta var inte riktigt vad boken vill berätta. Den var en säkrare och mer komplicerad rapport direkt inifrån bipolariteten. Men med den här nya definitionen av slagordet jag vill inte dö jag vill bara inte leva skapar Lisa Lindgren ändå en egen amper, rödflammig och kontrollerad lite äldre Ann, kanske lite friskare, men inte mindre intresserad av självmordets villkor.

helskärm

Jenny Teleman