Utan ryggrad faller man, Kinberg Batra

29 december 2015. (M)+(SD)

Socialdemokraterna i Umeå fick en oväntad julklapp i år.

Utanför dörren till partilokalen hade på julafton några missnöjda medborgare hängt en ryggrad som de skramlat ihop till.

Den där kroppsdelen är det fler som verkar sakna i politiken dessa dagar.

I går avslöjade Dagens Industri att Moderaterna från centralt håll sanktionerat det maktövertagande i Gävle som Alliansen nu gör med stöd av Sverigedemokraterna.

”Jag har naturligtvis deltagit i diskussionerna och tycker att givet situationen var detta den bästa lösningen för Gävle”, skriver Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé i ett mejl till tidningen. Kommentera direkt ville han inte göra.

Det är för ynkligt. Och samtidigt en rätt typisk reaktion dessa dagar för det parti som fram till 2014 gjorde anspråk på att vara statsbärande.

Ingen vet vad de står för längre. Hur de kan tänka sig att regera. Var deras gränser går.

Anledningen till att hålla SD utanför politiskt inflytande är att det är ett rasistiskt parti med en radikal agenda och rötterna i nazismen. Partiet har ledande företrädare som gång efter gång uttalar sig oacceptabelt om människor med utländsk bakgrund. Björn Söder, Sveriges andre vice talman, tycker inte att judar kan vara riktiga svenskar.

I valrörelsen var Fredrik Reinfeldt tydlig. Han tänkte inte regera Sverige med stöd av SD. Detta var vad han lovade alla dem som röstade på Moderaterna.

Frågan är om det gäller längre?

Inte i Gävle i alla fall.

Efter valet 2014 gick Sverige in i en ny politisk era. Den gamla blockpolitiken är död. Alliansen kommer under överskådlig tid inte kunna samla en majoritet av svenska folkets röster. Sannolikt inte de rödgröna partierna heller.

Detta är ett stort skifte. Problemet är att alltför många politiker fortfarande låtsas som att det inte riktigt har hänt.

Sedan Decemberöverenskommelsen brutits överlever Stefan Löfven och hans regering på att allianspartierna röstar på sina egna budgetförslag i riksdagen. Men läget är skört och osäkert. Det är i längden ingen hållbar situation.

Då återstår två alternativ – och jag är ledsen om detta blir tjatigt, men det är enkel och ren matematik som även partiledare bordekunna begripa.

Antingen måste några partier börja samarbeta med SD. Eller så måste några partier på olika sidor blockgränsen på allvar börja samarbeta med varandra.

De tidigare allianspartierna behöver därför välja. Vill de gå mot mitten, till en konstellation bestående av S, MP och ett par partier till? Eller svänga höger och ingå i ett blåbrunt konservativt block?

Att döma av testballongen i Gävle är Moderaterna på väg åt det senare hållet. Det minsta väljarna borde kunna begära av Anna Kinberg Batra är att hon förmår svara på frågor om denna plan, och vad den i så fall betyder.

Sverige står inför stora och riktiga utmaningar.

Bostadskrisen är akut.

Mottagningssystemet måste göras om. Skolan behöver fler lärare och bättre styrning: bara i Malmö behöver det byggas 26 nya skolor på fyra år. Kommuner och landsting behöver kraftigt ökade resurser.

Sverige skulle dessutom behöva en skattereform, ett omfattande kunskapslyft och nya idéer i arbetsmarknadspolitiken.

Detta är problem som behöver stabila och långsiktiga lösningar nu, och inte om tre år.

Jag tror att svenska väljare begriper att läget i svensk politik kräver något nytt. För de alliansledare som nu vore beredda att kompromissa, samarbeta och möta uppgiften med relativ ödmjukhet finns troligen både politiska vinster och ökat väljarstöd att hämta.

Det enda som krävs är lite ryggrad.

Vi kanske skulle starta en insamling?