Äntligen slut på budgetcirkusen
I morgon sätter riksdagsarbetet i gång, högtidligt som alltid.
Det känns ganska skönt. Inte för att jag precis har saknat debatterna i den oftast övergivna kammaren, eller för att jag hoppas alltför mycket på höstens och vinterns omröstningar. Men jag vill att det blir lite ordning i det politiska samtalet.
Det har varit dåligt med den saken sedan Anders Borg för en knapp månad sedan klev ut till journalisterna på Harpsund och deklarerade att det fanns 23 miljarder kronor i regeringens reformkassa.
”Osäkert, men inte instabilt”, sa Borg. Så låter finansministern när han har goda besked.
Sedan dess har regeringens partiledare rest land och rike runt och lanserat innehållet i den kommande budgeten. Vi har fått veta att regeringen vill bygga järnväg, att ungdomar ska få praktik och att ministrarna tror på forskning i ”life science”.
Det är inte dåliga förslag. Många är hämtade från oppositionen. Andra handlar helt enkelt om att stora vardagliga problem som ungdomsarbetslöshet och havererad infrastruktur får plats på en politisk scen där rutavdrag och vårdbolagens vinstintressen annars verkar härska ohotade.
Problemet är ett annat. Det handlar om formen, och vi känner igen den som skedmatning.
Chartrade tågsätt och bussar i färgglada klisterdekaler, tårtkalas
i fotoblixtbelysning och de obligatoriska gruppbilderna framför illustrationer till dagens budskap. Stationen i Linköping för att prata tåg, ett äldreboende – hoppsan – i Helsingborg för ungdomsjobb och gruvan
i Kiruna när det handlar om malmtransporter.
Mellan partiledarnas utspel tvingas vi dessutom stå ut med pressmeddelanden om att obetydligare – ofta folkpartistiska – ministrar lockat av finansministern några tiotal miljoner.
Vi får se partiledare knuffas om mikrofonerna för att säga något om ett ämne vi vet att de inte behärskar och misstänker att de inte bryr sig om. Det är Säpo-vakter, pressekreterare och massor av journalister.
Och det är framför allt en påbjudet avslappnad stämning. Klädkoden förbjuder slips.
Det har varit tradition att regeringsförslag först ska lämnas till riksdagen. Av respekt för de folkvalda, men också för att det är helheten och de riktiga texterna som gör att det går att diskutera politiken på allvar.
Skedmatningen ger nämligen sällan riktiga besked. Det är korta pm, runda siffror och långsiktiga planer. Sanningen om infrastruktursatsningen är att de flesta av partiledarna kommer att ha lämnat politiken när pengarna ska levereras.
Regeringen får sina rubriker, men varken medborgare, opposition eller medier kan faktiskt värdera förslagen.
Det ska bli skönt med lite ordning.