Därför bör vi låna till högre försvarsanslag
Polen tror vi har tre år innan vintern kommer
Mindre än 36 månader. Så lång tid kan vi ha på oss innan Ryssland står berett att angripa Natos medlemsstater i öst. Det konstaterade Jacek Siewiera, chef för Polens nationella säkerhetsbyrå och statssekreterare i presidentkansliet i början av december.
– Detta är tidsfönstret då vi måste skapa en kapacitet på vår östra front som skulle avskräcka aggressioner. Den ryska vapenindustrin jobbar trippla skift och kan återställa sina resurser inom kommande tre år, säger han.
Sverige kommer som det ser ut att nå två procent av BNP i försvarsanslag 2028. Alltså först om fyra år.
I dag inleds den årliga försvarskonferensen Folk och försvar på Högfjällshotellet i Sälen. Ekonomi – inte bara de vanliga försvars- och säkerhetspolitiska domedagsprofetiorna – borde stå överst på dagordningen.
Krig i Ukraina, krig mellan Israel och Hamas och ett allt mer aggressivt Kina. Stormaktsintressen i konflikt i Centraleuropa, på Östersjön och i Arktis. Inget Natomedlemskap i sikte och Donald Trump favorit i det amerikanska presidentvalet. Man kan få huvudvärk för mindre.
Bakgrunden till den polska varningen var en rapport från den tyska tankesmedjan German Council of Foreign Relations där man torrt konstaterade att tidtabellerna inte går ihop. Väst rustar visserligen upp, men Ryssland håller på att ställa om hela ekonomin till krigsfot.
Tankesmedjan konstaterar att när väl striderna i Ukraina lägger sig har vi mellan sex och tio år på oss. Sedan behöver väst vara beredda på krig.
Uppenbarligen tyckte Polen att tyskarna var väl optimistiska i sin analys. Det ryska flygvapnet och större delen av marinen är opåverkade av kriget i Ukraina, liksom de ryska kärnvapnen.
Och framförallt. Den politiska ambitionen i Moskva är bergfast. Putin räknar kallt med att väst inte klarar att hålla ut. Och han menar allvar med att återupprätta en rysk intressesfär i Europa.
Vi har ignorerat varningstecknen tidigare. När Ryssland 2008 gick in i Georgien hade Kreml räknat med någon form av militärt svar från väst. Men inget kom. Istället förhandlade den franske presidenten Nicolas Sarkozy fram en vapenvila där han delvis skylde på Georgien.
Strax därefter tyckte Barack Obama att det var dags för en ”reset”, ett omtag i relationerna till Ryssland. Georgien var glömt. Men ryska trupper står än i denna dag kvar på georgiskt territorium i Sydossetien och Abchazien.
Även efter Rysslands invasion i Ukraina 2014 och ockupation av Krim lät västvärlden det bero. Ett brutalt krig pågick under åtta år i östra Ukraina med omkring 15 000 döda men stegvis normaliserade väst relationerna till Ryssland.
Handeln med Moskva fortsatte liksom turism och idrottsutbyte. 2019 fick Ryssland tillbaka rösträtten i Europarådets parlamentariska församling som landet berövats efter annekteringen av Krim. Byggandet av det gigantiska gasprojektet Nordstream 2 stod klart 2021. Som om ingenting hade hänt.
Först efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 24 februari 2022 vaknade Europa och den transatlantiska gemenskapen. Men nu finns alltså tecken på att de politiska systemen på båda sidor Atlanten har börjat skära sig.
I Bryssel blockerade den Putinlojale Viktor Orbán EU:s senaste stödpaket till Ukraina så bara ett mer begränsat stöd har kunnat ges direkt från övriga EU-länder. I Washington trasslar republikanerna allt mer i fråga om stödet till Kiev.
Lär västvärlden sig aldrig?
Vem kan vi lita på?
”Eftervärld, stå här på egen bottn och lita icke på främmande hielp.” står skrivet över Kungsporten i Sveaborgs fästning utanför Helsingfors i Finland.
En varning från det förflutna.
Sveaborg var ett av Sveriges största militära befästningsverk genom tiderna och skulle säkra rikets östra gräns mot Moskva. Då Sveaborg föll 1808 var det spiken i kistan för Sverige-Finland som gemensamt rike. Ryssland blev den dominerande stormakten vid Östersjön.
När Vladimir Putin i december 2021 krävde en erkänd rysk intressesfär i Europa var det detta han ville återupprätta.
För Finland skulle det ha inneburit att underkasta sig diktat från Moskva. För Sverige att vi inte längre skulle få samarbeta och öva militärt med våra vänner i Nato och för de baltiska staterna sannolikt något betydligt värre.
Detta är fortfarande Rysslands uttalade mål. Kriget slutar inte med Ukraina, det har aldrig varit avsett att sluta med Ukraina. Det är maktbalansen i Europa Vladimir Putin vill ändra.
Varningen ”Eftervärld, stå här på egen bottn och lita icke på främmande hielp.” har genom skiftande tider visat sig vara sällsynt klok. I varje verklig kris är den första försvarslinjen dina egna förberedelser och din egen förmåga.
Så var det för Ukraina när Vladimir Putin slog till. Hjälpen kom först senare. Och så kommer varje krig eller konflikt att utkämpas. Nordens frihet är först och främst Nordens ansvar.
Därför är den planerade utvecklingen av de svenska försvarsanslagen helt orimlig. Vi är inte ens Natomedlemmar än. Vårt försvar måste klara betydligt hårdare smällar än vi gör idag. Och tiden är på väg att rinna ut.
Jag har därför ett anspråkslöst förslag. Regeringen bör ge Försvarsmakten i uppdrag att växla upp takten i upprustningen. Allt som är skjutet på framtiden bör flyttas till 2024. Inköp av materiel tidigareläggs, allt som går att påbörja nu får klartecken och planerna för de kommande åren görs om.
Vi har råd. Vi har sparat i ladorna. Sverige har en historiskt låg statsskuld.
Staten bör låna till dessa investeringar. Till inköp och till ökad försvarsförmåga. Det går att rusta upp betydligt snabbare än vad vi gör idag. Om bara den politiska viljan finns. Och modet.
Det har alltid sagts att vi sparar i ladorna för att klara kriser. Vi betalar på statsskulden eftersom ”den som är satt i skuld är inte fri”.
Det kan vara en klok politik. Men i dag finns tyvärr ett ännu större hot mot friheten.
***
Lyssna på senaste avsnittet av Höjd beredskap, Aftonbladet ledares podd om säkerhetspolitik. Där träffar vi Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen om beredningens nya rapport "Kraftsamling".