Kriget mot Tony Blair

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-06-04

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

De sista sommarturisterna vankade på piren i Blackpool medan de politiska gästerna slog sig ner i den septemberheta kongresshallen för att lyssna på partiledaren Tony Blair. Han varnade skarpt för Saddams massförstörelsevapen. De kan, sa han, aktiveras på 45 minuter och hota både shiamuslimer och västvärlden.

Dagen efter läste jag löpsedlar om giftkrig och irakiska kärnvapen som snart var beredda.

Blair upprepade sina påståenden i parlamentet.

Förvandlade han därmed säkerhetstjänstens tillyxade rapporter till propaganda, frågar nu Menzies Campbell, de brittiska liberalernas skarpe, krigskritiske talesman i utrikesfrågor.

Avhoppade labourministrar som Robin

Cook och Clare Short smular sönder

Blairs argument (massförstörelsevapnen) för kriget. Short säger, en aning riskabelt,

att Blair först gjorde upp krigsplanen

med George W Bush och därefter vilse-

ledde parlamentet om Iraks militära

kapacitet.

En stillsam Blair-vänlig och krigsförstående tidning som Observer kräver att en särskild kommision ska undersöka omständigheterna kring kriget: Säkerhetstjänstens informationer, den villkorslösa Bush-alliansen, Blairs spindoktorer, premiärministerns svar i parlamentet. Ungefär som Thatchers Falklandskrig prövades.

Den brittiska fackföreningsrörelsen med ett formellt mycket starkt inflytande över labour prövar frågan om storleken på de ekonomiska bidragen till det ekonomiskt sargade partiet. Krigspolitiken är en viktig anledning.

I dag kommer parlamentet att ställa ytterst besvärande frågor till Blair. Hans trovärdighet är i fara. Bilden av honom som statsman kan suddas bort.

Inte ens månader efter kriget och efter

tusentals vapeninspektörers och ännu

fler soldaters jakt har några massför-

störelsevapen upptäckts. Om de fanns:

varför användes de då inte?

USA:s mer cyniska ministrar har redan sorterat bort frågan om Saddams vapen. De vill inte längre kännas vid propagandanumret om de tusentals ton uran som Niger skulle skeppa till Irak.

Säkerhetstjänsten i Storbritannien försåg premiärministern med usla data: en gammal plankad doktorsavhandling exempelvis.

Och några klent dokumenterade skräckrapporter om 26 000 liter mjältbrandsbakterier och massor av tunnor fyllda med nervgas. M 16 var tvingade att fabricera fakta, antyds det inifrån spionorganisationen.

– Jag litar till hundraprocent på säkerhetstjänstens uppgifter, säger Blair. Något annat är inte möjligt för honom. Samtidigt avvisar han varje tanke på att tillsätta en undersökningskommission om det krig som enligt förre utrikesministern Cook var illegalt.

Ett nej som undergräver Blairs trovärdighet. Och utan den riskerar Blair att bli mer eller mindre obrukbar i kampen för att övertyga britterna om att de tillhör Europa och bör

bli medlemmar av EMU.

Den senaste Blair-boken handlar om premiärministerns relationer till popvärlden. Boken heter påpassligt eller hotfullt The Last party.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln