Vem representerar Söders medelklass?
Migrationspolitiken har splittrat Alliansen och skapat en öppen konflikt mellan liberala och konservativa. Nu flyttar samma diskussion in i S.
Svensk socialdemokrati har sorg. Det märks vid möten, julbord och på Facebook och Twitter. Många av de mest aktiva debattörerna har tagit ett kliv tillbaka.
När jag pratar med folk vill de inte bli citerade, många svarar inte i telefon.
Det finns en rädsla för att sticka ut och säga fel som verkar bottna i att man inte riktigt vet vad som gäller. Politiken har ändrats så snabbt denna höst att det krävs stort mod för att försvara regeringen. I morgon kan politiken vara en annan och då står man där. Ensam.
En retorik som tidigare varit reserverad för de politiska motståndarna har vänts mot andra socialdemokrater. Ett exempel är Fredrik Virtanens krönika i lördags där han häcklade den rödvinsdrickande och världsfrånvända medelklassen.
Det blev startskottet för en debatt om ”folk mot mediaetablissemanget”, plötsligt var det inte medelklassen som var verklighetsfrånvänd, utan Fredrik Virtanen.
I sociala medier rasar tunga S-tjänstemän och debattörer mot Södermalm. Dessutom tycker de synd om sig själva, kritik mot regeringens omläggning av asylpolitiken avfärdas som ”brunmålning”.
Jag undrar om detta är så genomtänkt.
Socialdemokraterna har sedan valet 2002 försökt få tillbaka de marginalväljare som då gav partiet nästan 40 procent. Huvudstrategin har varit att ”triangulera”, i praktiken gå mot mitten, för att vinna just Södermalm och förortskommunerna runt Stockholm, Göteborg och Malmö.
Man kan ha synpunkter på strategin, men det är onekligen en omsvängning att använda samma marginalväljare som metafor för ”verklighetsfrämmande idealister”.
Och vem representerar egentligen vem?
Några av de som protesterar mest högljutt mot id-kontrollerna är fackförbundet Seko och LO-distriktet i Skåne. De lever långt ifrån ”journalisterna på Södermalm”.
Jag tror att en ledtråd finns i Socialdemokraternas valanalys efter 2014. Historiskt har höger- vänsterdimensionen dominerat politiken. Men 2014 valde många väljare parti efter en annan konfliktlinje, mellan frihetlig och auktoritär politik.
Synen på invandring, miljö, övervakning och hårdare tag blir allt viktigare, särskilt för unga människor, men den följer inte blockpolitiken. Att Socialdemokraterna har svårt att hantera detta är inte konstigt, partiet är fast förankrat i just de politiska konflikter som blir allt mindre viktiga för väljarna.
Samtidigt är slitningen mellan en frihetlig och en mer auktoritär vänster lika gammal som den organiserade arbetarerörelsen. Socialdemokratin är som starkast när den lyckas förena sina olika traditioner, både frihet och jämlikhet, både huvudet bland molnen och fötterna på marken.
Partiet behöver acceptera att människor har olika åsikter om migration och övervakning precis som man länge insett kraften i en levande debatt mellan vänster och höger.
Frågan om migrationspolitiken har under hösten splittrat Alliansen och skapat en öppen konflikt mellan liberala och konservativa debattörer. Nu flyttar samma diskussion in i Socialdemokraterna. Det vore oklokt att underskatta kraften i detta.