Låt inte åldern tysta de kvinnliga genierna
Vi behöver fler kruttanter som Marit Paulsen och Joni Mitchell
Hon leds in på scenen, till en slags guldtronsliknande stol.
Mörka solglasögon, lila basker, det vita håret i lösa tofsar som vilar på bröstet.
Joni Mitchell har äntrat scenen på Newport Folk festival i USA. Och det är förlösande att se.
Inte bara för att det är en ikonisk artist som länge varit borta från rampljuset. Hon har varit hårt drabbad av sjukdom. Många har nog mest gått och väntat på en notis om att hon, likt många andra av sin generations stora artister, har somnat in.
Men nu sitter hon här. En livs levande Joni Mitchell, och golvar alla med sin mörka, allvarliga röst. Hon tar plats, med sin ålderdom, och äger.
Den osynliga åldersdiskrimineringen berövar oss de kvinnliga genierna. Och det gör våra liv fattigare.
Vi är mer vana vid att se manliga musiker fortsätta spela, synas på vita duken och uppträda på ålderns höst. Men kvinnorna tenderar att försvinna i takt med att ansiktet fåras av rynkor.
De försvinner en efter en, man märker det knappt. Medan männen är kvar.
Den osynliga åldersdiskrimineringen berövar oss de kvinnliga genierna. Och det gör våra liv fattigare.
Att se Joni Mitchell framföra låten ”Both sides now”, är som en enda lång utandning av lycka.
Den här kvinnan tystar ingen.
Det har hon gemensamt med en annan krutdurk till kvinna, politikern Marit Paulsen. En notis om hennes frånfälle har just plingat till på mobilen medan jag lyssnar på Mitchell.
"En svensk tant tiger inte i Bryssel" stod det på folkpartisten (tidigare socialdemokraten) Marit Paulsens valaffischer då hon gjorde comeback i Europaparlamentet 2009, vid 73 års ålder.
Det är en genial slogan. I all sin enkelhet säger den allt som summerade politikern Paulsen. En äldre kvinna som inte ägs av någon, som säger det hon tycker och med det avser att göra skillnad i den enorma politiska och byråkratiska djungel som kallas EU-politik.
Men framför allt var det ett långfinger mot det hon ansåg var åldersdiskriminering i politiken.
Som EU-parlamentariker bodde Paulsen i sin husvagn och arbetade hårt för att förändra EU:s djurskyddslagstiftning. Det lyckades hon med, mot alla odds.
Paulsen var känd för att arbeta hårt och ha fötterna på jorden. Det rimmar väl med hennes folklighet. Hon är än i dag den svenska EU-parlamentariker som fått allra flest personkryss, en halv miljon röster i de tre val hon kandiderade till.
Med Marit Paulsens bortgång har Sverige förlorat en viktig samhällsröst. Men också en representant för att ålder bara är en siffra på pappret.
Precis som Joni Mitchell.
Må fler följa i deras spår och ta ton, på scen och i politiken.
Och fortsätta peka ett rakt långfinger till dem som anser att livserfarna damer borde hålla tyst.