”Sverige är en gift älskare som aldrig friat”
Pascalidou: Jag smeker inte papporna medhårs
Det är förmiddag och redan 20 grader varmt på Rinkeby torg. Jag ser Alexandra Pascalidou på en gång. Hon är svår att missa, inte bara för sin korallröda byxdress och filmstjärnelockiga hår.
– Hon är den bästa jag haft! Jätteduktig, trevlig med gästerna och lättlärlig.
Det säger Nizametin Simeka till mig och fotografen Jerker Ivarsson. Simeka drev under många år ett McDonalds i Rissne där Alexandra Pascalidou fick sitt första jobb.
Vi kan knappt gå en meter utan att människor kommer fram för att prata med ortens stora dotter. Det tas i hand, kramas och slängs käft. Det här är Alexandra Pascalidous hemkvarter. Hit kom hon som sexåring med sina grekiska föräldrar och här blev hon vuxen.
– Rinkeby är mitt bästa universitet, säger hon när vi lyckas ta oss till Nejo’s café mitt på torget. Då har jag redan hört henne prata spanska, grekiska, något ord på persiska, lite ryska och serbiska.
– Det här är en språklig skattkammare, man lär sig prata med alla, förklarar hon.
Vi har stämt träff för att prata om hennes bok, ”Var är papporna?” (Mondial 2023). Det är en bok som tar vid hennes tidigare reportagebok ”Mammorna”, som blev tv-serie och teaterpjäs.
Med ”Mammorna” gav hon en röst till alla de mödrar som förlorat söner i det blodiga gatuvåldet de senaste åren. I samband med lanseringen fick hon ständigt samma fråga: var är papporna då?
– Jag sa att det är en bra fråga, kanske någon borde ta reda på det. Men ingen gjorde det så då fick jag göra det själv.
Resultatet blev ett fyrtiotal intervjuer med inte bara papporna till ihjälskjutna pojkar, utan också andra män vars berättelser kan bidra till att öka förståelsen till våldsspiralen.
Pascalidou har suttit i timmar och talat med kaxiga män som tyckt att hela boken egentligen borde handla om deras liv. Men också med män som gråtit floder av ånger över att ha försummat sina barn och för att de äntligen vågat berätta om sina egna sår.
– Det har varit dränerande att skriva boken. Men jag är en lojal och plikttrogen människa. Jag känner att jag bara måste skriva om arbetarklassens pappor. Medelklassens David Lagercrantz och Alex Schulman gör det så bra själva.
Pascalidou nämner arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson och ”Lubbe” Nordström. Deras berättelser om arbetares hårda liv och usla arbetsförhållanden fick den svenska borgarklassen att häpna.
– Jag skriver också för historieböckerna. Att svenskar i framtiden ska veta hur livet såg ut för de som körde bussarna, städade trappuppgångar och skötte barnomsorgen, säger hon.
Mitt förslag om att ses i Rinkeby centrum har två anledningar. En av dem är att boken är tillägnad Alexandra Pascalidous pappa. Han som alla kände, alltid var festens mittpunkt och aldrig hade en sjukdag som städare. Men som också var alkoholiserad, våldsam – och sällan närvarande.
– Det känns som att jag fått intervjua min pappa genom alla dessa mäns berättelser. Det har varit smärtsamt, får man kritisera någon som inte är här att försvara sig, frågar hon retoriskt.
När hon tvivlade som mest gick hon till ett medium för att rådfråga om hon fick skriva om sin nyss bortgångne pappa. Pascalidou skruvar lite på sig när hon berättar att mediet sa att pappan tyckte att hon skulle skriva, också för att andra ska förstå dessa män och deras handlingar.
Vi blir avbrutna i samtalet av en somalisk man som vill prata med Alexandra. Rinkeby är som ett fängelse, svenskar är hycklare, säger han.
Han vill flytta till Somalia trots att han levt här sedan 1989. Andra på uteserveringen ger sig in i samtalet. En man från Ryssland säger att han har släktingar över hela världen, det finns inget bättre land än Sverige.
Jag tänker att det är som att hamna mitt i ett debattprogram. Om någon tv-chef varit närvarande skulle han ge Alexandra Pascalidou ett programuppdrag på studs.
– Du märker att det inte är några kvinnor här, säger Pascalidou när vi återvänder till intervjun. De är väl och handlar, städar och tar hand om barnen. På frågan var papporna är så är ju svaret – här, obviously!
I boken ”Var är papporna?” är svaren mer komplexa. Men fattigdom och utanförskap löper som en röd tråd. Den manliga kulturkrocken med det svenska samhället verkar mer problematisk än den är för kvinnor.
Hellre än att hantera att statusen från hemlandet är förändrad, väljer många pappor att fly undan. Mammorna blir ensamma kvar, ofta med många barn, små lägenheter och låga inkomster.
– Skjutningarna är egentligen bara toppen på isberget, säger Alexandra Pascalidou.
Hon menar att Myndighetssverige lämnat landets förorter i sticket. Här finns lite samhällsservice och få infödda svenskar kvar.
– Det finns inget svenskt samhälle att integreras i!
Den andra anledningen till att jag ville möta Alexandra Pascalidou i Rinkeby är att det var här som två unga bröder kallblodigt blev mördade 2015. Morden ses som starten för den brottsvåg med gängkrig, skjutningar och sprängningar som plågat Sverige de senaste åtta åren.
– Jag minns den kvällen, jag var hemma hos min mamma här i närheten. Min dotter frågade varför jag höll hennes hand så hårt när vi senare gick till tunnelbanan. Människor som lever här känner den fruktan för sina barn varje dag.
Rinkeby har alltid varit en symbol i debatten för samhällets misslyckanden, menar Pascalidou.
– Det här är Sveriges arbetares huvudstad. Så här ser svensk arbetarklass ut. Folk här vet inte vad skärgården är, de har aldrig åkt skidor på sportlovet eller ens gått på restaurang, säger hon.
– Många rackar ned på fritidsgårdar och gratis fritidsaktiviteter, men det handlar om människovärde. Blir gapet för stort mellan de som har och de som inte har skapas en väldig frustration. Det är ingen åsikt, all forskning visar att ojämlika samhällen blir sämre för alla.
På Instagram har jag sett att Alexandra Pascalidou lagt upp bilder från Grekland där hon köpt ett hus som hon har renoverat.
– Det är ett ruckel vid Egeiska havet, men huset har varit en dröm i generationer. Jag kommer från fattiga krigare, nu kan jag ta med mig hela min familj dit i sommar.
Jag frågar om det är som med den somaliske mannen vi pratade med och drömmen om hemlandet.
– Sverige är som en gift älskare som jag alltid gått och väntat på att han en dag ska fria och säga: ”det är du och jag”. Men det har aldrig riktigt hänt. Också jag kan längta efter en plats där jag inte ständigt måste försvara vem jag är. Men här finns också alla mina minnen, alla kärlekar, här ligger min pappa begravd. Jag kommer aldrig någonsin att lämna Sverige.
—