Utan politikerna stannar Sverige
Valet 2010 handlade om ifall Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin skulle bli statsminister. Det är en historia som har berättats både framlänges och baklänges.
Men valet för två år sedan handlade också om att – direkt eller indirekt – utse 38 000 förtroendevalda i kommunerna och 4 600 i landstingen.
Nu berättar TT att var tionde av dem som valdes 2010 redan hoppat av sina uppdrag.
Några få av de förtroendevalda har politiken som en huvudsyssla, men för de allra flesta är uppdraget något man åtagit sig vid sidan av arbetet och det vanliga livet. Det handlar om att lyssna och argumentera, på föreningsmöten eller i kassakön på Konsum. Om kvällsmöten, tjocka buntar med handlingar och om att ta ansvar, också när det blåser kallt.
Det är en helt annan bild av politikens verklighet än den som skildras på förstasidor och i rubriker, men det arbete kommunala politiker utför i det tysta är viktigt. Vården av de sjuka, omsorgen om de gamla och utbildningen för de unga – avgörande politiska uppdrag – sköts av kommuner och landsting.
Utan kommunalpolitiker skulle varken samhället eller demokratin fungera.
Ändå har alltså var tionde redan hoppat av.
Dessutom visade en rapport från SCB i våras att antalet förtroendevalda sjunker. Jämfört med för fyra år sedan har Sverige ungefär 1 000 färre kommunalpolitiker. Samma rapport kunde också visa att uppdragen allt oftare samlas hos några få, och att våra politiker blir allt äldre.
Arbetsformerna i den lokala politiken måste utvecklas, och synen på politiker bli mer nyanserad. Kanske har vi tagit kommunalpolitiken och kommunalpolitikerna för givna.
Vi har förutsatt att det finns människor som vill åta sig det ofta otacksamma uppdraget att fatta de beslut som får vardagen att fungera.
I så fall tycks det vara hög tid att tänka om nu.