Vi kommer ångra att stenmården släpps in
Flyttar in i hus och förstör bilar
Har du sett en stenmård? Antagligen inte. Till skillnad från sin släkting mården ska den inte finnas i Sverige. Mårdar är dessutom aldrig lätta att få syn på. Trots all tid jag tillbringar i skogen har jag bara sett någon enstaka mård levande. Som många andra rovdjur är natten dess rätta element.
Skulle du trots allt få syn på ett litet avlångt djur med en kropp mellan 40 och 60 centrimeter som har mörkbrun päls med en vitaktig fläck över bröstet och ganska lång svans kan det trots allt vara en stenmård. I alla fall om du befinner dig i nordöstra Skåne. Där har nämligen stenmården funnits, i alla fall sedan 2018.
Exakt hur det lilla mårddjuret kommit till Skåne vet ingen. Som fripassagerare i en lastbil tycks vara den vanligaste teorin.
Artdatabanken och Naturvårdsverket klassar den som en främmande art. Vilka effekter det skulle få om stenmården etablerade sig och blev en del av den svenska faunan vet ingen riktigt. Det vi vet är att den är mindre skygg än den vanliga mården, eller skogsmården som vi kanske måste säga i fortsättningen.
I andra europeiska länder där stenmården förekommer betyder det dödade tamdjur och skador på hus där djuren flyttat in. Dessutom har de en svårförklarad förtjusning i att bita sönder bilars elsystem.
Att ha en stenmård i sin närhet kan bli dyrt.
Ett hot mot den biologiska mångfalden
Värre är kanske vad en ny art skulle betyda för ekosystemet. Vi vet ju vilken skada mårdens släkting minken gör. För markhäckande fåglar kan en stam stenmårdar vara förödande. Ett hot mot den biologiska mångfalden.
Det går att utrota stenmården i Sverige. Förra året avlivades omkring 70 djur i nordöstra Skåne. Jakten sköttes av Jägarförbundet och projektet kostade omkring två miljoner kronor som betalades av Naturvårdsverket.
Nu dras anslaget in. Pengarna behövs till annat och stenmården får chans att bita sig fast i Sverige. Vad det i längden kommer att kosta människor och miljö får vi så reda på så småningom. Att notan blir betydligt högre än kostnaden för att fortsätta jaga djuren kring Bromölla kan vi dock vara säkra på.
Det finns främmande arter som skapar intressekonflikter. Jag kan minnas hur människor i min bardom planterade lupiner. Ett försök att skapa skönhet och kontrollera ogräs. Ingen anade väl vilket monster som släpptes lös.
För jägare har vildsvinen blivit ett uppskattat villebråd och kött i frysen. För lantbruket och trädgårdsägare är grisarna däremot ett ständigt hot.
Vi lär inte bli av med vare sig lupiner eller vildsvin, ens om vi skulle vilja. Inte minkar heller för den delen. Men det går fortfarande att stoppa stenmården. Och det skulle inte ens behöva bli särskilt dyrt. Om inte Naturvårdsverket kan betala måste pengarna fram på något annat sätt.