Enbart rasister bör rösta på Sverigedemokraterna

Alla som röstar på Sverige­demokraterna är inte rasister.

Men alla som röstar på Sverigedemokraterna röstar på ett rasistiskt parti.

Det är bara för lågt, för billigt. Det är ovärdigt en människa år 2014, oavsett hur marginaliserad, missnöjd, bitter, arg eller långt från makten man än ­känner sig.

En SD-röst sparkar inte uppåt, den sparkar nedåt.

Du är ju ingen rasist.

Eller? Det där ordet behöver redas ut. Det är inte så farligt som det låter. Tvärtom är det ett ord att erkänna, att lära sig förstå, kanske omfamna. Det är för mycket hyckleri och semantik nu.

Först: Är inte vi vita européer alla rasister? Det vore helt ­naturligt. Vi bär på ett arv, en norm, en blick. Vi ingick i kolonialväldet, generationer av svenskar växte upp med bilden av att vi stod över andra. Det är ­inte enkelt att skaka av sig det oket. Det krävs att vi erkänner för oss själva att vi kanske är ­rasister, trots vår fina självbild.

Människor från andra världsdelar har liknande historiska arv som bygger på andra typer av motsättningar, förtryck eller fördomar. Rasismen bor i människan, den ser bara olika ut.

Dels det. Sedan har begreppet rasism förändrats. Rasism är amerikanska södern på 1800-talet, Tyskland på 1930-talet och Sydafrika på 1970-talet. Men att alla, utom nazister, i dag är emot den typen av mordisk rasism innebär inte att vi inte kan vara rasister.

Rasism i dag handlar sällan om ras, raser finns ju inte i människoarten, det var ett påhitt. ­Rasism handlar i dag om etnicitet, kultur, reli­gion och nationalitet – men det är samma fascistiska teori om överordning och underordning, ”vi och dem”.

Många säger att det gått inflation i ordet rasism.

De har inte gått i en rasifierad persons skor.

Många stör sig på ordet rasifierad.

De har aldrig känt sig som en stereotyp utifrån sitt utseende. (Fast det har de, egentligen: ”vit man”, ”gubbe” eller ”kvinna” är samma typ av irriterande stereo­typer, det är bara grader i det enfaldiga helvete vi kallar tillvaron.)

I torsdags släppte den antirasistiska stiftelsen Expo en vitbok om SD:s historia. Nazism, islamofobi, rasism – allt som alla redan visste, och som SD taktiskt korrekt tar avstånd från och påstår att partiet numera är rent ifrån.

Men det är bara språk och ­utseende som städats upp, kostymer har ersatt bomberjackor. Kostymerna älskar semantik, de tar starkt avstånd från ­”rasism” – men definierar rasism som att invadera Polen och gasa judar. Därav min utläggning om ­ordets moderna betydelse.

Den grundläggande idén i SD är samma som när partiet var nazistiskt. SD anser att Sverige bara är till för vissa, inte för andra, och urvalet bygger på etnicitet, religion, nationalitet och kultur – rasism.

Rasism finns i alla samhällsgrupper. Krögare som diskriminerar, hyresvärdar som stoppar, arbetsgivare som filtrerar ­ansökningar, brutala vålds­verkare. Detta är personer som bör rösta på SD.

Att vanliga knegare sänker sig till den nivån är den ­stora tragedin. Det är profitörernas klassiska taktik att få svaga samhällsgrupper att ge sig på de ännu svagare, inte på den verkliga politiska och ekonomiska makten. Men det är en helt ovärdig protest.

Följ ämnen i artikeln