Segern går bara till våldets predikanter

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under tiden fortsätter de ociviliserades kamp

Israel har beslutat bygga ett museum tillägnat toleransen. För att förverkliga detta storslagna och angelägna projekt måste en muslimsk gravplats demoleras och skeletten forslas bort.

Kanske lever vi ändå i en tid av civilisationernas kamp.

Alltsedan Napoleon kolonialiserade Algeriet har västvärlden fortsatt missionera i den muslimska världen: brutala krig, massmord, gaskrig. Allianser upprättas gärna med auktoritära härskare som i Saudiarabien, shahens Iran eller Mubarak i Egypten.

Pia Kjaersgaard knyter an till traditionen. I sitt senaste veckobrev beskriver hon muslimer som ogräs. Gallringen i Danmark, försäkrar hon, klarar vi själva. Däremot behöver hon hjälp med Palestina, Iran, Syrien och andra länder med muslimer.

I den civilisationernas kamp som möjligen pågår vinner två europeiska politiker stora framgångar: Kjaersgaard och Jean- Marie Le Pen. Medan kampen om teckningarna pumpar upp dem till vår civilisations frontfigurer grubblar samvetsömma demokrater över den stora utmaningen: Måste vi i tryckfrihetens namn solidarisera oss med Jyllands-Posten?

En helt annan fråga: När Jyllands-Postens satir lyckats så väl – de förlöjligade blev rasande – måste vi då tala om för dem hur de ska hantera sitt raseri? Gärna en välskriven petition att överlämna men absolut inga hårda protester eller någon bojkott.

Om att välja sitt krig

Tv-bilderna flimrar förbi. De visar svårt upprörda män, beredda att bränna ambassader och flaggor. En del av vreden är hårt regisserad av auktoritära men skrämda ledare.

Huvudfienden är det lilla landet i norr, som via en tidning skändat profeten. En inställsam publicering med tanke på det nordliga landets dragning åt det främlingsfientliga.

”En av de största och bäst samordnade kampanjer araber organiserat sedan kriget 1973”, skriver Ramzy Baroud i Al-Ahram om demonstrationerna. Han ställer de rimliga frågorna: Varför har alla försök till bred mobilisering mot USA:s krig i Irak och mot det villkorslösa västliga stödet till Israel misslyckats? Varför bojkottas danskt smör medan arabiska länders marknader svämmas över av israeliska produkter? De stora, svåra, dödliga konflikterna suddas ut, skuggas av kampen mot det danska. Upproret mot Fogh Rasmussen och hans mejeriprodukter är lättare än det mot Bush och hans massförstörelsevapen.

De talar varmt om våld

I veckan dömde en brittisk domstol Abu Hamza till sju års fängelse. Jag drog då och då ut till den slitna förorten Finsbury Park där han inför sin unga församling förkunnade våld, heligt krig och hyllade al Qaida och bin Laden. Hamza borde kunna skrämma den lilla vänster som troskyldigt romantiserar islamisk fundamentalism.

Hamza byggde sin makt och karriär i det toleranta, delvis ignoranta mångkulturella samhället. De fattiga förorterna bjuder stor religiös och politisk öppenhet men också på fattigdom, exklusion, usel skolgång och oändliga avstånd till maktens centrum. En perfekt miljö för våldets predikant.

Skrämmer sina egna

Frankrike, Storbritanniens motsats, driver en hård assimileringspolitik. Också där växer gettona.

I förorterna revolterade ungdomar, en del muslimer, för ett par månader sedan. I stora moskén mitt i Paris läppjar de välintegrerade eftermiddagste.

Deras religiösa och sociala organisation fördömer ungdomsprotesterna. Klyftan finns mellan, som islamisterna säger, ”de arroganta” och de ”förtryckta”. 70 procent av de moderata muslimerna i Frankrike säger att de skräms av fundamentalisterna.

De väl integrerade muslimerna bygger allianser med den socialt repressive Nicolas Sarkozy. De unga islamisterna i Courneuve revolterar mot honom.

Hamas – början på något nytt

Det välorganiserade arbetet mot fattigdom, usel utbildning och vård byggde förtroendet för Hamas. Det folkliga stödet omvandlades till en demokratisk valseger. Omvärlden fasade för demokratins nyckfullhet men ingen rekommenderade en algerisk lösning: att ogiltigförklara valet.

Hamas förbereder regeringsbildningen. Jamel al Khudiari, ingenjör och affärsman, väntas bli premiärminister. Ziad Abu Amro, statsvetare från prestigefyllda Georgetown, tar hand om utrikesaffärerna. Och Salam Fayyad, ekonom från Texas och Valutafonden, blir finansminister.

Kompetenta teknokrater, övertygade demokrater och troende muslimer. Ett framsteg för civilisationen.

Olle Svenning