I klassen finns Sara, 7, med i barnens sånger
SD har bara 20 procent, ändå styr de allt
Sara Alhashimi blev sju år. På bilderna är hon glad och håller ett gosedjur.
Hon växte upp i Sverige, i Uddevalla, och hennes stol i klassrummet står fortfarande kvar. Läraren Eva Jonsson säger:
– Sara var väldigt go, väldigt glad och trevlig. Hon var duktig i skolan, väldigt smart.
I februari utvisades Sara till Frankrike, Migrationsverkets tanke var att familjen skulle återvända till Irak där hon aldrig varit. Hon dog i en överfull flyktingbåt på väg till Storbritannien, ihjältrampad.
Sara Alhashimi är en av många. Sverige har idag en stenhård flyktingpolitik. Strängare än Danmark, som tidigare var Europas skräckexempel. Hon är också ganska typisk, många flyktingar skyfflas runt i Europas skuggvärld. Fem dog i samma båtkatastrof.
För Sveriges radio berättar Eva Jonsson att Saras plats i klassrummet fortfarande är hennes. De andra barnen lånar ”Saras stol” om de behöver den. Som att hon i morgon skulle kliva in och sätta sig igen, skratta, ta upp kritorna och börja rita.
När nyheten kom att hon är död samlade Eva Jonsson hela klassen och pratade. Länge.
Sara hade många kompisar.
Sverige hade länge en generös invandringspolitik. Jag är själv från Göteborg, en stad vars industri vilar på att människor kom dit från andra länder och arbetade. En hamnstad, öppen mot världen.
I dag får man inte längre säga det, men sanningen är att Sverige utan invandring hade varit fattigare, tråkigare och ett mer inskränkt land än vi är. Som en stillastående sjö utan tillflöden.
Det finns problem med bristande integration, så är det, och att komma in i vårt samhälle är inte helt lätt. Men vi brukar se oss som världens modernaste land. Öppna för ny teknologi, handel, trender och människor.
Vart har det tagit vägen i dag?
Sverigedemokraterna har bara var femte väljare. Ändå får de styra hela politiken och samtalet. SVT har blivit så rädda för SD att röster positiva till invandring inte längre släpps fram.
Istället får Mattias Karlsson, SD:s chefsideolog, sitta och ljuga på första maj om att arbetarrörelsens dag grundats för att fira terrorister. Okommenterat. Utan att någon rättar.
Det är där vi är.
Tidöpartierna styr Sverige tack vare SD men moderater, liberaler och kristdemokrater har själva valt att lägga sig platt. I underdånigheten formas den flyktingpolitik som ledde till att Sara trampades ihjäl.
Dessa partier är inte ensamma. Oppositionen har inte klarat att opponera. Den jamsar i allt väsentligt med. Ledande röster i Socialdemokraterna har länge sneglat mot Danmarks hårda tag.
Även många av oss som länge argumenterat för en mer human flyktingpolitik har mer eller mindre gett upp och slutat prata om dessa frågor. Man klarar inte att slå huvudet i en stenmur mer än ett visst antal gånger.
Samtidigt är det uppenbart att det bara blir värre. Samtalet blir mer brutalt, mer rasistiskt och mer hänsynslöst.
Det är nog dags att lägga om strategi. Att sluta backa i flyktingfrågan. Att samla alla dem som inte vill att den här utvecklingen fortsätter och sätta sig till motvärn.
Vi har inte haft en rejäl debatt om flyktingpolitiken på länge. SD styr och övriga anpassar sig. Det duger inte. Frånvaron av debatt leder dessutom till att de inom riksdagspartierna som egentligen vill ha en annan politik inte vågar säga något.
Få saker är så kvävande som konsensus.
Det är dags att vi får ett slut på den tystnaden.
I Uddevalla finns Sara fortfarande med klasskamraterna.
– Vi sjunger fortfarande med hennes namn i vår namnsång ”vad vore livet utan Frank, vad vore livet utan Mikael, det vore ingenting”. Sedan klappar de tre gånger, och ropar ut hennes namn. Hon finns med oss, säger Eva Jonsson.
Texten är en bearbetning av Aftonbladet ledares senaste nyhetsbrev. Du kan prenumerera på nyhetsbrevet här.