Polisen slog sönder journalistens pung
Det har svenska medier glömt att berätta om Frankrike
PARIS Flera hundra poliser skadade! Våldsamma protester i Frankrike! Ligisterna sätter Paris i lågor!
Ungefär så har det låtit när man följt flera svenska mediers rapportering från Frankrike. Och från någon som har befunnit sig på plats under våren så kan jag säga: Att ja, det stämmer till viss del. Vissa aktivister har satt eld på soptunnor. En del har krossat skyltfönster och bankautomater. Några har till och med kastat molotovcocktails mot polisen.
Men att endast beskylla aktivisterna för det som varit nästintill apokalyptiska scener i Frankrike de senaste månaderna är att inte bara ge en förenklad bild; den är direkt felaktig.
Den franska polisen är minst lika skyldig till våldet.
Journalister misshandlade
Under första maj i Frankrike skadades minst 400 poliser. Det är ingen liten siffra. Däremot så skadades även flera journalister och aktivister. Och de kom epikerade i gasmask och hjälmar.
Men där är det svårare att få fram officiella siffror på skadade. Dels på grund av, som en fransk journalist sa till mig häromdagen, att det kan kännas löjligt att rapportera in en blåtira. En annan anledning är att många aktivister inte vågar uppsöka läkarvård.
Däremot har polisvåldet fångats på film, senast just från 1 maj i Paris. Där kan man se hur en fotograf från den franska mediekanalen BRUT slås ned med en batong upprepade gånger. Trots att det står PRESSE tydligt på kroppen. Den 22 januari mötte en annan fransk journalist ett liknande öde. Då slogs han så hårt med batong att han förlorade en testikel.
Journalisternas brott? De filmade.
Trots att polisens övervåld ofta fångas på film är brotten ändå svåra att utreda. Som av en händelse har våldsmakten, gång på gång, tagit bort identifieringsnumret på sina uniformer. Även fast till och med den franska regeringen understrukit rättsäkerheten i att numren förblir synliga.
Kritik från FN
Den franska polisens metoder har väckt internationell uppmärksamhet på sistone. FN, Europarådet och Amnesty har de senaste månaderna anklagat den franska polisen för övervåld – och bett franska staten åtgärda saken.
Den del av polisen som återkommande kritiseras är motorcykelpolisen, Brav-M. Det är en polisfalang som återinfördes i Frankrike 2019. En liknande enhet fanns i landet redan på 60-talet, men förbjöds 1986 efter att falangen blivit ökänd för sitt övervåld som till slut tog livet av en ung man.
När gula västarnas protester var som starkast återinförde president Emmanuel Macron den kontroversiella polisenheten. Macron menade att Brav-M behövdes för att snabbt kunna stävja upprorsmakarna. Nu är det år 2023 och motorcykelpoliserna har blivit flera, fastän det var längesen gula västarna lyckades samla ihop till någon större demonstration.
Praktiskt för Macron med tanke på de nya protesterna mot hans impopulära pensionsreform. En reform som – fortfarande – 70 procent av fransmännen är emot.
Sprängde bort öga
Det franska våldmonopolet är också en av få i Europa som använder granater som vapen. Att slänga en granat är rätt effektivt om du vill skingra en folkmassa, men det kan också få ödesdigra konsekvenser.
För några månader sedan hamnade en klimatdemonstrant i koma efter att ha fått en i nacken. En annan förlorade ett öga. Den första maj förlorade en annan demonstrant i Nantes en hand. Det finns också flera rapporter om att granaterna orsakat skador på polisen själva.
Ja, att Frankrikes avenyer och boulevarder varit täckta i rök de senaste månaderna är sant, men bränderna är långt ifrån bara aktivisternas fel. Macrons våldmonopol har också spelat en avgörande roll.
Miljardärer kan betala
Dessutom finns det en annan siffra som är värd att ta i beaktning när det kommer till Frankrike och de rådande pensionsprotesterna. Franska Oxfam har nämligen räknat ut att istället för att höja den franska pensionsåldern, skulle det räcka om man höjde skatten för Frankrikes miljardärer. Med två procent.
På så sätt skulle man kunna finansiera hela pensionsreformen.
Men de siffrorna har Macron ignorerat. Samtidigt kommer rapporter om att fler och fler fransmän går hungriga. Jag vet inte vad man ska kalla sådana politiska prioriteringar.
Våld vore kanske inte ett helt opassande ordval?