I lilla Eksjö fylls skogen med ryska fjärilsminor

”Jag förblöder!”, skriker jag när soldaterna kommer

Jonna Sima

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2023-05-11 | Publicerad 2023-05-05

helskärm

EKSJÖ Sverige håller på att rusta upp. Antalet värnpliktiga ska på några få år fördubblas och försvarets budget öka till två procent av BNP.

Just nu pågår Aurora 23 som är den största militära övningen på flera år. Kanske har du märkt av den i din närhet. Under ett par veckor har 26 000 personer från armén, marinen, flygvapnet, hemvärnet och militärer från 14 olika länder övat tillsammans.

Aurora-övningar hålls regelbundet, men årets upplaga har en annan klangbotten. Den 24 februari 2022 förändrades allt med Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina.

Socialdemokraterna har svängt i synen på Nato. Nu är det bara Turkiet som står i vägen för vårt historiska medlemskap.

Splittersår i buken

Eksjö har varit en militär övningsplats sedan 1400-talet. När jag åker in i det småländska samhället möts jag av gigantiska militärfordon och pansarvagnar kamouflerade med tallris.

Det finns något spänt i luften.

Jag är på plats för att agera skademarkör i en avancerad övning med Sveriges första och andra sjukhuskompani. Min roll är att spela mig själv som journalist. Jag ska intervjua två soldater, men marken är minerad med bland annat ”ryska fjärilsminor” i gips.

Vi blir alla svårt skadade. Jag får splittersår i buken och under vänster höft.

– Det här är världens bästa jobb, säger Eric Siggelkow från Skåne, som bygger upp mina köttsår med latex och fejkblod.

Han pillar in några gråa plastbitar som ska föreställa splitter från minor.

Eric Siggelkow bestämde sig redan efter första dagen som värnpliktig att han ville fortsätta inom det militära.

– Det finns så många möjligheter inom Försvarsmakten. En helt ny arbetsmarknad öppnade sig, säger han.

Han nämner en unik kamratskap, variationen i uppgifter, om att fortfarande vara hög på känslan av att ha åkt helikopter i förra veckan.

Vidrig stank

När vi tre skademarkörer är färdigsminkade blir vi skjutsade till ett skogsparti. I minibussen spelar radion Madonnas ”Like a prayer”, en påminnelse om en annan värld därute.

Jag placeras vid en gammal tall. Sjuksköterskan Carina har en gul armbindel som visar att hon är instruktör. Hon förklarar att jag ska skrika som i panik. Ju mer engagemang, desto bättre.

– Hjälp mig, jag förblöder!, skriker jag med stor inlevelse när den första räddningen är på plats.

Det är minröjare som noggrant dammsuger marken och sprayar säkra zoner med målarfärg. Jag kvider av smärta när två soldater lyfter upp mig på en bår.

– Nu ska du kräkas, viskar Carina i mitt öra.

Jag hulkar det värsta jag kan samtidigt som Carina kastar ut en flaska med ärtsoppa blandat med ättika. Stanken är så vidrig att jag knappt behöver låtsas spy.

Vård i pansarbil

Tungt beväpnade militärer lastar in mig i den ambulansutrustade pansarterrängbilen 360, som tål både minor och beskjutning. Jag får öronproppar innan vi guppar fram i terrängen.

Att ge vård under dessa omständigheter är inte lätt. Jag tänker att det är tur att jag inte är skadad på riktigt. Och att det inte är krig utanför.

Till sist läggs jag in på ett fältsjukhus. ”Operationen” tar ett par timmar. Oräknelig vårdpersonal tar hand om mina skador. Det är personer som antingen jobbar inom Försvarsmakten eller arbetar civilt på sjukhus men är krigsplacerade. Övning är viktigt.

Den militära upprustningen väcker dubbla känslor hos många av oss. Sverige har varit neutralitetens röst, för diplomati och mot krigets lösningar. Samtidigt tvingas vi inse att vår historia inte självklart skyddar oss mot oberäkneliga fiender.

Besparades ”per rectum”

– Du hade en blödande mjälte som de var tvungna att ta bort, säger utbildningsledaren Martin Sundelöf, efter min ”operation”.

Han berättar att kirurgerna även upptäckte ett hål på tjocktarmen. Det gjordes genom en så kallad per rectum-undersökning, att ett finger undersöker tarmen via rumpan.

– De gjorde ju det, övningstekniskt, eftersom du hade den här typen av splitterskada. Men inte på riktigt, understryker Martin Sundlöf.

Jag vacklar ut ur operationsrummet och känner att det finns en hel del att vara tacksam för.

—

Är det rätt att Sverige satsar pengar och ungdomar på att bygga upp ett större försvar? Chatta med Jonna Sima om texten klockan 09:00.

Du kan skicka in dina frågor och synpunkter redan nu!