Blonda tjejer hade nog hämtats från Jordanien
Flatheten mot hedersförtryck handlar om rasism
”De säger att de bryr sig. Men varför är jag då fortfarande här?”
Det frågar sig svenska Nadia i veckans avsnitt av Uppdrag granskning, som handlar om hedersförtryck. Programmet har under flera år följt unga tjejer som blivit bortförda utomlands av sina föräldrar.
Som 15-åring tog Nadias pappa henne till Jordanien. Men trots att hon snabbt larmade ambassaden tog det flera år innan hon fick komma hem. Enligt jordansk lag krävdes nämligen pappans medgivande. Och Nadia var ju både svensk och jordansk medborgare.
Att pappan hotade att mörda henne spelade ingen roll.
När hon väl kom hem till Sverige placerades hon helt ensam i ett skyddat boende. I närheten av den familj som nyss hotat att döda henne.
Nadias fall är långt ifrån unikt. Hittills i år har 50 barn förts bort från Sverige i hederns namn. Mellan 2018 och 2022 handlar det om 538 stycken. En epidemi av hedersförtryck.
I det politiska Sverige är hedersfrågan inte lika tabu som den en gång var. Mordet på Fadime blev startskottet på att det svenska samhället till slut fick upp ögonen för problemet. Sakta men säkert har kunskapen ökat. Ny lagstiftning är på gång, bland annat ett utvidgat utreseförbud när hedersproblematik misstänks. Ett Nationellt centrum mot hedersrelaterat våld har inrättats och myndigheterna har fått fler befogenheter.
Men det räcker uppenbarligen inte. Flickor, och i vissa fall även pojkar, förs fortfarande bort.
Problematiken är komplex. Ofta sker kidnappningarna när myndigheterna börjat vidta åtgärder. Dubbla medborgarskap ställer till det när bortförandet blir ett faktum. Om offren kommer tillbaka lämnas de inte sällan ensamma efter avslutad rättegång. Kvinnojourer och civilsamhället gör en enorm insats men de kan inte tvingas ta hela ansvaret.
Många gånger finns också naivitet och beröringsskräck kvar. UD:s agerande i dokumentären framstår som fullständigt otillräckligt. Eftersom det är samma länder som hela tiden återkommer kan man tycka att det borde finnas bättre strategier och rutiner.
Man kan fråga sig om reaktionen blivit lika lam om det var 538 blonda Brommatjejer som förts bort de fyra senaste åren. Om offren hade hetat Anna och Lisa, snarare än Hiba och Nadia?
Det hade inte tagit åratal att få hem dem. Då hade inga byråkratiska hinder varit för stora. Ingen diplomatisk relation med värdlandet varit för viktig.
Vi journalister hade förstås skrivit spaltmeter om de försvunna flickorna.
Alla ska behandlas lika i Sverige. Då måste vi göra mer när unga förs bort i hederns namn.