Jag censurerades i Ramallah

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En enda gång skickades jag på jobb i Mellanöstern. Det hade inte varit mitt område, det fanns så många andra som visste bättre, jag kunde för lite.

Eller också var jag rädd.

Något hade jag lärt för länge sen i England tillsammans med en internationell studentgrupp.

Jag fastnade för Judith vars far skulle bli Israels London-ambassadör. Vi smög in på mitt kalla studentrum, hon strök tillbaka sitt långa mörka hår och tyckte hon måste berätta att hon redan varit förlovad, men han hade stupat någonstans i israeliska armén.

När jag till sist kom till Israel var det fullt krig. Oktober 1973. Överrumplande angrepp av syriska och egyptiska styrkor in i landet, snart slog israelerna tillbaka, sen blåste stormakterna - Sovjet fanns fortfarande - av det kriget också.

Jag tittar igenom vad jag rapporterade hem till Aftonbladet. Mycket skulle man med små ändringar kunna trycka nu igen, mer än tjugofem år senare.

Jag tänker särskilt på intervjun med den palestinske borgmästaren i Ramallah. Vi satt i hans tjänsterum med utsikt mot en trädgård med springbrunn, på avstånd hördes böneutropare. Jag antecknade sådant som att borgmästaren hade en flaska Old Spice rakvatten på skrivbordet.

Utanför på gatan patrullerade israeliska soldater, de var ockupationsmakt då också.

"Vi har varit utestängda från vårt land sen 1948", sa den palestinske borgmästaren på engelska. "Jag vill inte bo i flyktingläger. Jag vill bo i mitt eget land."

Han sa några hårdare saker, men den israeliska militärcensuren lät mig inte rapportera dem i Aftonbladet. (Man måste översätta texten till engelska och visa den för censuren innan den ringdes hem till Sverige.)

När jag var tillbaka i Stockholm kunde jag skriva vad det var palestiniern velat få ut: det hade varit angrepp på flera israeliska bankkontor, palestinska studenter hade gripits, snart skulle befrielsen komma.

Det är över tjugofem år sen.

Den här veckan hamnade jag med en palestinier igen. En eftermiddag satt vi i mitt vardagsrum och pratade. På vanlig svenska.

Lugn, alla Mellanösternproffs! Det handlade inte om er. Han ville tala om hur man ska kunna skriva om politik så att också de nya svenskarna vill läsa.

Han har svensk mor, bor i Södertälje och skriver åt veckotidningen Sesam som vill "se Sverige med invandrarnas blick". Bredvid artiklarna har de ordförklaringar, jag fäster mig vid att många av de svenska orden gäller problem: deppa, tjata, frustrerad, få skit, icke godkänd.

Han berättar lite om sina palestinska släktingar, i det här kriget är de i säkerhet i Jordanien. Jag berättar om mina tyska släktingar, de som blev kvar efter det stora kriget.

Sen talar vi länge om vår gemensamme favoritjournalist som är en amerikan med irländska släktingar. Det kallar jag mångkulturellt!

Nu, i det svåra ämnet Mellanöstern, skulle Herbert Söderström behövts för att göra en av sina långa uttömmande tv-utfrågningar, "pejling". När han dog häromdagen måste jag ringa Erik Goland.

Vi jobbade med Herbert på radions Tidspegel, föregångare till dagens Studio Ett. En ledig helg tvingade vi Herbert att köra oss i sin skramlande bil till Golands gamla trakter i Värmlandsskogen.

- Det slutade med att Herbert dansade hambo med frun i granngården, minns Goland.

Nästa morgon hade han fortsatt tala oavbrutet om socialdemokratins framtid. Som han gjort sen jag först mötte honom i det socialdemokratiska studentförbundet tillsamman med Kjell-Olof Feldt, Bo Södersten och andra som tänkte bli minister eller professor.

De såg medlidsamt på Herbert och mig när vi sa att vi alltid ville vara journalister.

Dieter Strand