Jag äcklas över det nya superorättvisa Sverige
Högernationalisterna gör Sverige väldigt osvenskt
I dagarna får de riktigt rika ut sina hemligstämplade el-bidrag av finansminister Svantesson och el-haveriminister Busch. Det är ju inte offentligt men det rör sig vad jag förstår om hundratusentals kronor till de riktigt rika. Nu får de en rejäl lättnad. En till. En de inte behöver.
Samtidigt rapporteras att barn kommer så hungriga till skolbespisningarna att det blir ett ekonomiskt problem för skolorna. När jag var barn var vi fattiga, men inte hungriga. På 90-talet kunde knegarbarn fortfarande kasta fiskpinnarna och den överkokta potatisen. Det känns som en utopi idag. Nu frossas det.
Något säger det om ett land hur hungriga barnen är på måndagen. Eller när de kommer tillbaka från sportlovet.
De senaste veckorna har jag flera gånger känt hur det nästan vänder sig i magen på mig. Ett illamående, en äcklad vrede över hur jävla orättvist det här landet blivit.
Någonting har spruckit upp i vårt land, anständigheten, ambitionen att se till att alla får ett bra liv under drägliga villkor. Jämlikheten var en gång en svensk paradgren. Högernationalisterna i regeringen gör i rask takt Sverige väldigt osvenskt. När det kom till kritan var de bara höger, inte patrioter.
Jag föddes när Sverige var som jämlikast runt 1980. Idag skenar klyftorna, snabbast i Europa. Skit i det säger nationalekonomerna till höger, alla har fått det bättre. När man skrapade på det argumentet föll det ihop som ett korthus. Alla har inte fått det bättre.
När jag i mitt arbete nåddes av siffrorna ekonomen Markus Kallifatides och sociologen Stefan Sjöberg räknat fram för vad som blev kvar i plånboken när även hyran var betald visade det sig att de fattigaste 20 procenten av befolkningen bara fått tusen kronor i ökad levnadsstandard – på tjugo år!
De rikaste fick 25 gånger mer. När jag fick de siffrorna började jag gråta. Det händer inte ofta, men bakom den där två vikta femhundralapparna såg jag alla halvtomma kylskåp, buntar av obetalda räkningar, sorgen när ungarna inte kan få en frukt med sig på skolutflykten.
Jag känner den orätten i mig som ett kallras av klasshat mot hur vi kan låta människor vara så fattiga i ett rikt land. Jag har själv varit där, på kanten till misären. Välfärdsstaten vi byggde men sen monterade ner höll kvar oss ovanför kanten. Idag är räcket bortskruvat, försålt till lägstbjudande.
För de fattiga bidde 2000-talets välståndsökning ett långfinger i ansiktet. Nu kommer krisen som en orkan av nöd och elände. Vi måste tillsammans skapa ett annat samhälle igen.
Jag tror vi är många som hatar att det är så här och väntar på en kraft som kan ställa det till rätta. En kraft vi vill vara en del av. Det är den kraften vi känner fattas oss.