Publicerad:
Uppdaterad:

Jag saknar Mona Sahlins röst i vår auktoritära tid

Hur ingen hjälpte henne när hon föll är smärtsam läsning

Av: Anders Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mona Sahlin 1 maj 2016 i Borlänge. Tre dagar senare briserade skandalen med livvakten efter Expressens granskning
Foto: HENRIK HANSSON
Mona Sahlin 1 maj 2016 i Borlänge. Tre dagar senare briserade skandalen med livvakten efter Expressens granskning

Jag kom att tänka på det igen när Annie Lööf fick skäll för sina Youtube-filmer. För personligt, löd en massiv kritik, för privat.

Annie Lööfs stil och vardag efter ett turbulent år med sin för tidigt födda dotter Saga skar sig direkt i offentligheten.

"Jag vaknade till Annie Lööfs hårfön." skrev Expressens Karin Olson. "Jag tvekar inför att skriva denna text eftersom jag riskerar att anklagas för sexism" fortsatte hon.

"Vi måste inte få se och veta precis allt." skrev Sakine Madon i UNT.

"Är det verkligen professionellt fokus?" frågade sig Smålandspostens Fredrik Haage när Annie Lööf i media fick prata om svårigheter i samband med graviditet och födsel istället för "kriminellas vägspärrar i Göteborg eller tortyrrån i Stockholm".

Men vad är det egentligen som skär sig?

Mona Sahlins nya bok Makt – Lös (Albert Bonnier 2020) har väckt känslor. Man får ju inte alla svar om livvakten, verkar folk tycka. Var de kära eller inte, är den underförstådda frågan. Att Sahlin tydligt dementerar hindrar inte slisket och slasket från att fortsätta.

DN konstaterar att bokens litterära kvalitéer i stort sett bara finns i de inledande styckena om hennes avgång som partiledare. Resten är "konturlöst, kändisprosa på tomgång" skriver den vanligen briljante Jens Christian Brandt och jämför halvt på skämt med King Lear.

Hur kan man vara så ointresserad av politik?

Makt – Lös är ett stycke nutidshistoria kring politiska händelser som påverkar allas vår vardag. Dess verkliga tema är makt och vanmakt, dess kostnader och möjligheter. För politik och media.

Och Mona Sahlin kräver det förbjudna: rätten att vara en hel människa, en hel kvinna.

Makt – Lös är egentligen två böcker. Jag gjorde misstaget är läsa den på papper först. Texten är skriven tillsammans med Henrik Johnsson och känns som Monas ord, men ändå inte. Däremot ljudboken har ett helt annat omfång. Hennes röst, rytm och intonation skapar en magi som gör den svår att släppa ifrån sig.

Delvis är det ett invecklat försvarstal, där har recensenterna rätt, och texten kunde ha kortats. Mona Sahlin tycker Expressens granskning av livvaktshistorien är ett gansterknäck där tidningen lurade henne till en intervju under falska förespeglingar.

Även Aftonbladet får en rejäl släng av sleven för vår rapportering.

Skandalen blev ett faktum 4 maj 2016. Hon hade skrivit intyg om att livvakten tjänade mer än han gjorde. Intyget behövdes för att han skulle kunna köpa en lägenhet. Efter diverse turer erkände hon osant intygande och fick betala böter.

Efteråt gick hon in i sig själv och gav helt enkelt upp. Ensamheten, depressionen och hur ingen hjälpte henne när hon föll är smärtsam läsning.

Mona Sahlin är, som hon själv konstaterar, socialdemokratisk adel. Född till makten i en rörelse som varken kan förlora val - mer än tillfälligt - eller ifrågasätta sig själv.

Hon, Anna Lindh och Margot Wallström var revoltörerna som i början av 1980-talet krävde att partiet skulle bredda sig till nya frågor, perspektiv och människor.

I dag finns i arbetarrörelsen ofta ett nostalgiskt skimmer över dåtidens Sverige. Jämlikheten var stor och partiet hade 1,2 miljoner medlemmar, 90-talets nyliberala reformer låg ännu i framtiden och nationella institutioner som skolan, värnplikten och Gunnar Sträng enade folket.

Men det var samtidigt ett Sverige med lågt i tak. Reformer som föräldraförsäkringen 1974 och förskolereformen 1975 gav visserligen kvinnor nya nycklar till arbetslivet. Men någon ekonomisk eller politisk jämställdhet var det inte tal om.

Ungefär samtidigt som Mona Sahlin klev in i riksdagen 1982, gravid med sitt andra barn och med ovanlig frisyr, började resan mot ett helt annat Sverige. Hon kom att bli den ständige pionjären, alltid några år före sin tid. Som en politisk isbrytare.

Men det var strider som kostade oerhört mycket.

Jag minns själv debatterna i Göteborgs Arbetarekommun när "varannan damernas" skulle genomförs 1994. Alltså att hälften på valsedlar och i nämnder skulle vara kvinnor.

Med gråt i rösten förklarade en föreningsordförande att männen nu måste flyttas för att "några käringar" skulle in. Mona Sahlin var då partisekreterare.

Men hon nöjde sig inte. Hon bröt mark för homosexuellas rättigheter och för kampen mot rasism och diskriminering, även inom arbetarerörelsen. Klasskampen var inte nog, hävdade hon. Alla människors frihet måste vara målet, även de utanför normen.

I Makt – Lös återkommer hon ständigt till att politikens uppgift inte är att följa opinionen, utan att forma den. Att våga ligga före.

Högern svarade med "Mosa Mona"-kampanjer som ledde tankarna till Palmehatet. Men även inom rörelsen muttrades det. Vadå förnyelse? Varför måste hon prata om bögar hela tiden?

När hon slutligen lyckades bli partiordförande, efter att vid första försöket snubblat på en Toblerone, gjorde hon misstaget att inte följa sin egen inre kompass. Så lyder hennes egen tolkning.

Jag vet inte om hon har rätt men under de åren jobbade jag på den Socialdemokratiska partistyrelsen. En skylt med texten "Låt Mona vara Mona" satt uppklistrad på kommunikationsavdelningen.

Mona Sahlin gjorde inte allt rätt under sina 40 år i maktens centrum, politiken blev ibland både krokig och skev. Och hennes politiska karriär slutade, som det så ofta gör, i misslyckande.

Men när jag lyssnar på Makt – Lös slås jag av hur mycket jag saknat hennes röst. Vilka politiker vågar idag försöka gå före opinionen? Var är vågbrytarna när tidens auktoritära flodvåg rullar över oss?

Och vem tar kampen för allas frihet att vara hela människor i en tid när feminism, hbtq-rättigheter och antirasism buntas ihop som "identitetspolitik" eller "postmodernism"?

Att vara kvinna i politiken är något annat än att vara man. Det är en erfarenhet Mona Sahlin har mycket att berätta om för nästa generation.

Och som alla skulle behöva lyssna på.

***

Chatta med Anders Lindberg. Chatten börjar söndag 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu

Laddar Live Upplevelse
Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Publicerad: