Ja! – till ett socialt Europa

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

7 mars 2007. ”Ingen blir förälskad i en inre marknad”, sa den legendariske ordföranden i EU-kommissionen Jacques Delors. Ändå var det under hans tid som dagens gemensamma europeiska marknad med stor frihet för företag och kapital tog form.

Öppnandet av gränser, avregleringar och liberaliseringar byggde dock på ett socialt kontrakt. Den europeiska fackföreningsrörelsen accepterade den gemensamma marknaden mot att denna också gavs en social dimension.

En förutsättning för att kapitalintressen inte fritt ska kunna spela ut löntagare i olika länder mot varandra var att gemensamma minimiregler skapades på den gränslösa arbetsmarknaden.

Reformerna har stannat av

Under framförallt åttio- och nittiotalet togs många steg i den riktningen. Lagar stiftades på EU-nivå om hälsa och säkerhet i arbetslivet, icke-diskriminering och jämställdhet, europeiska företagsråd med mera. Arbetsmarknadens parter har i EU-fördragen givits en stark ställning.

Under det svenska ordförandeskapet 2001 fattades beslut om de anställdas rätt till inflytande och samråd, men under senare år har de sociala och arbetsrättsliga reformerna stannat av.

I den europeiska debatten är det sociala Europa ett etablerat begrepp. I den svenska diskussionen har det ännu inte fått fäste.

Kritiker på vänsterkanten ser EU som enbart ett kapitalistiskt marknadsprojekt. Politiker till höger – och numera också i centern – vill inte erkänna att också de europeiska löntagarna har gemensamma rättigheter.

Inte minst efter nejsegern i den franska folkomröstningen om den nya EU-konstitutionen har frågan om EU:s sociala dimension fått ny aktualitet. Det var denna fråga som fick många att vända sig mot förslaget.

Inför toppmötet, som inleds i morgon, har flera rapporter lagts fram som beskriver den sociala verkligheten i EU. Dessa visar på utmaningar som åldrande befolkning, ökad utslagning och otrygghet, framförallt i arbetslivet.

Rädsla och oro

Rädslan för arbetslöshet och oro inför en allt hårdare och osäkrare arbetsmarknad anger EU-medborgarna som det i särklass största samhällsproblemet.

Till den ekonomiska och sociala dimensionen har på senare år miljöpolitiken förts. Högst upp på dagordningen för veckans toppmöte står klimatpolitiken.

Fortfarande är det en öppen fråga om EU-politikerna kan enas om tillräckligt kraftfulla åtgärder. Industriintressena lobbar hårt mot bindande radikala miljökrav och länderna är långt ifrån eniga.

Precis som när det gäller det sociala Europa är opinionen entydig. Medborgarna vill att EU ska vara ledande i den globala miljöpolitiken och de vill att Europa ska vara ett välfärdssamhälle – inte bara en marknad som ingen kan älska. TS