Arbetarrörelsen måste förvalta Stig Malms arv
Han stod upp för sina medlemmar, som han förväntades göra
Stig Malm är borta. 79 år gammal blev han ännu ett offer för pandemin. Den tidigare LO-ordföranden kommer att saknas.
När politiska anhängare och motståndare har formulerat sina minnen av Stig Malm är det två ord som återkommer. Stridbar och slagkraftig. Det är knappast en tillfällighet. Malm var båda delar.
Som agitator och debattör lyckades han ofta sätta fingret precis på den ömmaste punkten, och dessutom med ett språk som skapade rubriker. Han kallade aktiespekulanter för finansvalpar och de socialdemokratiska ministrarna för skållade råttor.
Ibland blev det som bekant inte så bra. Man kan inte kalla det socialdemokratiska kvinnoförbundet för "fittstim", oavsett vem som först hittade på ordet. Oftast träffade Malm ändå inte bara rätt i sin analys, utan också i beskrivningen av det som var fel.
Under 1980-talet var Malm härförare i det som har kallats Rosornas krig. I verkligheten handlade det om hur socialdemokraterna efter regeringsskiftet 1982 bit för bit tog ut en ny och mer marknadsliberal kurs.
Jättedevalveringen blev det första steget. Björn Elmbrandt skriver på Dagens Arena att den försatte LO i en omöjlig situation. Företagen och aktieägarna kunde räkna hem jättevinster samtidigt som löntagare förväntades hålla igen i löneförhandlingarna.
Det är just vid denna tid som klyftorna i det svenska samhället åter började växa.
Han stod upp för sina medlemmar
En hopplös situation för varje facklig ledare. Malm sa det, också offentligt. Han stod upp för sina medlemmar, precis som de förväntade sig att han skulle göra. Emellanåt innebar det att stämningen blev dålig på riktigt, som när Ingvar Carlsson 1990 hotade at avgå om inte Malm tog tillbaka anklagelser mot regeringen om att ha fejkat en valutakris för att kunna genomföra nedskärningar.
Den gången bad Malm faktiskt om ursäkt.
Kanske är det belysande. I efterhand måste man nog säga att LO förlorade fler slag än man lyckades vinna i rosornas krig.
Malm kommer som sagt att vara saknad. De senaste dagarnas hyllningar får lätt en underton av kritik mot dagens fackliga ledare. Saknas inte frispråkigheten, stridbarheten?
Kanske är det inte riktigt rättvist. Alla har naturligtvis inte Malms förmåga att hitta slagkraftiga formuleringar men modet att skapa dålig stämning när det behövs finns kvar.
Att den fackliga delen av arbetarrörelsen har svårare att synas i den offentliga debatten har nog snarare andra orsaker. Till en del handlar det om att LO inte längre är den dominerade representanten för svenska löntagare.
Till en del handlar det också om den politiska utvecklingen. Den fackliga vreden mot januariavtalets paragraf om försämrat anställningsskydd träffade aldrig riktigt Stefan Löfven.
Alla visste ju att den var en eftergift för att slippa något ännu värre.
Ändå finns problemet kvar. Om inte Socialdemokraterna står upp för vanliga arbetande människors intressen, vem ska då göra det? Och om inte fackföreningsrörelsen kan formulera vreden när klyftorna växer, vilken väg tar ilskan då?
Stig Malm kommer att vara saknad, men han har lämnat ett arv som måste förvaltas.