Dagens ministrar har inte Carl Bildts charm
Arroganta, ja visst. Men det räcker inte långt
Ett parti som formats av Carl Bildt måste antagligen bli en smula uppnäst. Men det är få förunnat att göra självgodhet till något excentriskt och kanske till och med charmigt. Som en karaktär ur en brittsikt TV-serie.
Oftast blir det bara arrogans.
Jag behöver väl inte säga att dagens moderatledning saknar Bildts kvalitéer.
När Moderaterna häromdagen presenterade sin eftervalsanalys var en av slutsatserna att man misslyckats med att tala till människors hjärtan.
Allt för mycket energi hade använts för att gräva fram siffror och utforma underbyggda förslag. En konstig beskrivning av en regering som anklagas för att ha brutit fler vallöften än någon tidigare, kan man tycka. Men det är så M-toppen ser sig själva.
I Moderaternas värld är moderata politiker och moderata väljare smartare än andra. Problemet är att de inte är tillräckligt många.
Jag tror att den idén kan vara regeringens största fiende. Moderater har helt enkelt förfärligt svårt att erkänna att de har haft fel.
Ta utrikesminister Tobias Billström. När han tillträdde gjorde han ingen hemlighet av att han tänkte sätta fart på Nato-förhandlingarna med Turkiet. Billström ansåg att han var rätt man för jobbet.
Till skillnad från Socialdemokraterna bar han ju inte på något ”bagage” av engagemang för kurderna eller mänskliga rättigheter i allmänhet. Här fanns en man som Erdogan kunde göra affärer med.
Trodde Tobias Billström.
I själva verket säger nästan alla experter att Billströms fjäskiga uppträdande och Kristerssons snabba resa till Ankara har försvårat förhandlingarna. Den turkiska regeringen har insett att det fanns mer att vinna.
Har någon hört Billström yttra ett ord av självkritik
Medan Erdogan försöker räkna ut hur mycket mer befinner sig Sveriges och Finlands säkerhetspolitik i ett vakuum.
Ingen vet hur ett annat förhandlingsupplägg hade fungerat, men har någon hört Billström yttra ett ord av självkritik?
Inte det. Intrycket är faktiskt att han inte funderar på saken.
Det är arrogans, inget annat.
Eller ta finansminister Elisabeth Svantesson. Innan valet lovade hon bland mycket annat att ta bort amorteringskraven på bostadslån. Efter valet har det löftet försvunnit.
Och Svantessons förklaring? I höstas hade hon ingen aning om att inflationen skulle skena och att Riksbanken just därför skulle höja räntan.
Hon hade absolut inte fel.
Att avskaffa amorteringskravet är sannolikt inte det bästa en finansminister kan göra nu. Men Svantessons argument är obegripliga på så många plan.
För det första pressar just räntehöjningarna många som lånat till sin bostad. För det andra måste Svantesson vara den enda i landet som inte såg inflationen komma redan i höstas.
Arrogans, igen. Och det värsta är att Svantesson använder sitt resonemang för att motivera varför absolut inget händer. Inget för att pressa matpriserna. Inget för att stötta barnfamiljerna och pensionärerna.
Det är inte konstigt om förtroendet för regeringen störtdyker.