Löfvens kompass snurrar allt vildare
"Det är ett intressant förslag”. Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér var försiktigt positiv i torsdags morse.
Moderaterna hade skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Regnér reagerade snabbt. ”Jag tycker det är bra med konkreta förslag”, sa hon till Svenska Dagbladet.
Då, på morgonen.
Sen kom kritiken. Från partivänstern, Miljöpartiet, frihetliga liberaler och denna ledarsida. Vadå organiserat tiggeri? Var inte detta bara värsta sortens symbolpolitik som enbart syftade till att vinna tillbaka SD-väljare?
Åsa Regnér slutade ta intervjuer. Febril aktivitet uppstod bakom väggarna i Rosenbad.
Innan dagen var slut hade regeringen lyssnat in, snackat ihop sig och producerat en gemensam åsikt. ”Det är uppenbart att Moderaterna fiskar i grumliga vatten”, ansåg samma minister Regnér i en debattartikel på kvällen.
Det är bra att regeringen landade i en rimlig hållning. Men ursäkta att jag frågar – vad är det som händer?
Stefan Löfvens regering har usla opinionssiffror. Det brukar nya regeringar ha. Det uppstår alltid en krank eftertankens blekhet när reformagendor möter verkligheten och valretorik omsätts i praktik.
Problemet nu är att opinionssiffrorna sjunker utan att regeringen har gjort särskilt mycket.
Eller nej. Problemet är inte alls att opinionssiffrorna sjunker.
Problemet är att regeringen inte har gjort särskilt mycket.
Stefan Löfven gick till val på förändring. Han hamnade i ett parlamentariskt kaos som tog hela hösten att reda ut. Det var inte så mycket att göra åt, och Löfven hanterade det med mod och skicklighet. Han skaffade sig ett handlingsutrymme.
Vad ska han använda det till?
Fråga inte mig. I vårbudgeten kom ett antal spridda reformer som var och en för sig är helt okej. Några är jättebra.
Men förutom a-kassan vänder de egentligen ingen utveckling, hanterar inte de riktiga problemen.
Bostadsbristen. Integrationen. Arbetslösheten. De ökande klyftorna i skolan.
Hanteringen av de tiggande EU-migranterna är bara ett exempel. Men det säger något att regeringen inte har bättre reflexer och en genomtänkt hållning när det gäller den kanske allra mest omdiskuterade frågan just nu. Den som alla pratar om vid fikabord och lunchrum.
Hur kan man låta en provpratande, svamlande Beatrice Ask ta initiativet här?
Förra veckan publicerade Anders Borg en intressant eftervalsanalys. En viktig lärdom, menade Borg, var att impopulära men nödvändiga reformer måste komma i början av en mandatperiod. De svåra sakerna måste komma först om en regering ska ha en chans att bli omvald.
Jag tror att Anders Borg har helt rätt i det. Och jag undrar: Var är Stefan Löfvens tuffa reformer? De som knaprar på förtroendekapitalet, de där stora sakerna som inte alla gillar men som bara måste göras?
Förutsättningarna för politik är annorlunda nu än för bara 10–15 år sedan.
Ökade klyftor i finanskrisens spår. Teknologisprång som ritar om vår arbetsmarknad. Behov av klimatomställning. Migration på nya nivåer.
Min egen tro är att den socialdemokratiska idén om balans mellan marknad och demokrati och frihet genom jämlikhet behövs mer i dag än på länge.
Men reformkatalogen måste uppdateras och svaren anpassas.
Vilka stora investeringar behöver göras, hur måste politiken läggas om?
Stefan Löfven gick till val på förändring.
Nu verkar han regera med örat mot sociala medier och en snurrande kompass som riktningsvisare.
Det oroar mig.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.