Sharon var ingen fredskonstruktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När den gamle härskaren gav upp Gaza bäddade han för nya konflikter

Oslo var iskallt i december 1994. Fredspristagarna Shimon Peres och Yitzhak Rabin vandrade försiktigt mot stadshuset. Yassir Arafat färdades med sina säkerhetsmän i bil.

Vi som lyssnade till deras tal föreställde oss att freden var nära. Skeptikerna varnade. Palestiniern Edward Said kallade Osloavtalet en kapitulation, en kränkning av palestinierns rätt till en sammanhängande fri stat.

Ariel Sharon fördömde uppgörelsen som en skamlig eftergift och ett hot mot Israels säkerhet och storhet.

Osloavtalet är upplöst som den illusion det var redan när det undertecknades.

Döden har hunnit ifatt den generation av krigare och terrorister som med tiden sökte förvandla sig till statsmän och förhandlare eller snarare försäljare av freden. Rabin mördades av en israelisk högerextremist, med tiden dyrkad av fanatiker. Arafat tynade bort i det skjul till presidenthus som israelerna lämnat kvar åt honom.

Peres överlever. Evig förlorare av de val han ställer upp för. Ständigt beredd att sälja sig till makten. Han sökte till slut sin motståndare Ariel Sharons beskydd.

Den mänskliga faktorn

Den mänskliga faktorn, som Graham Greene skriver om, slog sönder Peres kalkyl. Den gamle högergeneralen är döende. Han lämnar bakom sig sitt nya parti, sin valrörelse, sin ständiga, kompromisslösa, blodiga kamp för israelisk säkerhet. I den godhetens kultur som döden så lätt skapar prisas han för sin vishet, sin vilja till fred och förmåga att befria sig från sin hårdföra, ofta dödsbringande praktik. Han jämförs med de Gaulle, som gav Algeriet fred och försonade sig med befrielserörelsen FLN. Kanske påminner Sharon om president de Klerk, som till slut gav upp apart-heidväldet i Sydafrika. De som smickrar grövst ställer Sharon bredvid Anwar Sadat, den egyptiske presidenten som for till israeliska knesset för att begära fred och med tiden mördades. Ytterst få påminner om att Sharon var förstående till Slobodan Milosevic och dennes, som han menade, goda kamp mot islam.

Sharon förblir evigt förenad med Yassir Arafat. Han förebrådde sig misstaget att inte döda eller låta likvidera PLO-ledaren. Politiska mord var inte främmande för Sharon. Han betraktade alltid Arafat som en terrorist, att jämställa med Hitler eller Usama bin Ladin. Med en sådan gestalt undertecknas inga fredsavtal.

När Arafat stillsamt somnade in i Paris kunde Sharon skriva om kartan i sin del av Mellanöstern. Yossi Beilin, en gång Shimon Peres närmaste man, numera fredspolitiker, skisserar Sharons planer: Han har i många år trott att Palestina ska byggas som bantustans, ”med andra ord en stat med kraftigt beskuren suveränitet, omgiven på alla sidor av andra landområden, geografiskt styckade. Han förstår inte att en sådan stat blir till problem för palestinierna utan också skapar stora faror för Israel, därför en sådan stat inte skulle kunna överleva.”

Sharon fick höra, innan hjärnan fylldes av blod, att han visade mod. Han lät utrymma Gaza från några tusentals israeliska bosättare. Sharon var beredd att betala ett politiskt pris. Hans högerparti likud slogs sönder och ur spillrorna växte ett nytt, kadima, uttytt som ”Framåt”. En betydande del av landets höger förflyttades till centrum. En viktig klimatförändring.

”Gaza – ett miniatyr-Beirut”

Gaza, skriver Mellanösternexperten Robert Fisk, är numera ett miniatyr-Beirut: ”Under israelisk belägring, attackerat av F 16-plan och tanks, svältande och ofta utan el ? det är som om Arafat och Sharon på nytt för sitt blodiga krig i Libanon.”

När Sharon delade ut Gaza, gav han palestinierna 1,25 procent av det gamla palestinska mandatet. Där lever 37 procent av palestinierna. Fakta som pekar rakt mot konflikter och ständig fattigdom.

Sharon var ingen fredskonstruktör, snarare hårdför israelisk makt- och realpolitiker, som mot slutet av sitt politiska liv gav upp något av sin tro på Stor-israel och övergav den oförsonligt nationalistiska högern.

En diplomat med lång erfarenhet av Mellanöstern berättar för mig att Sharon mot slutet av sin politiska gärning var upptagen av den skräckinjagande iranska frågan: konstruktion av kärnvapen som kan nå Israel. Israelerna prövade planer för att bomba sönder Irans kärnvapenkonstruktioner.

Sharon hann inte ge ordern om den attacken.

Olle Svenning