Ericsson behöver faktiskt Sverige
Det är bara några årtionden sedan Ericsson var kärnan i en ny svensk industrialisering. Det tillverkades telekomutrustning runt om i landet, och på en riktig “yuppienalle” skulle det stå Ericsson.
Ericsson uppfattades som ett slags motbevis mot påståendet att det producerande Sverige var dömt att gå under i globaliseringen.
Varsel och nedläggningar
Sedan dess har rubrikerna handlat om varslen, försäljningar och fabriksnedläggningar. Nynäshamn, Katrineholm och Karlskrona är några av de ortsnamn som flimrat förbi. Dessutom har vi kunnat läsa om vidlyftiga direktörer. Det är bara tre månader sedan Hans Vestberg fick sparken under buller och bång, men med en rejäl fallskärm.
Ändå är det en chock när Svenska Dagbladet nu kan avslöja att Ericsson har planer på att lägga ner de sista tillverkande enheterna i Sverige. Bara det skulle betyda att 1 800 jobb försvinner, framför allt i Kumla och Borås. Allt som allt handlar nerskärningsplanerna om 3 000 arbetsplatser i Sverige.
Men de dokument Svenska Dagbladet läst handlar inte bara om jobb, om nu ordet bara kan användas när så många arbetsplatser riskerar att försvinna. Planerna handlar om att avsluta en 140-årig epok i svensk historia.
Det moderna Sverige
Ericsson är en del av det moderna Sverige, men också en produkt av det. Företaget har kunnat växa därför att samhället byggt infrastruktur och därför att människor haft råd att använda den.
Nu kan det alltså vara på väg att ta slut. De fackliga förhandlarna betonar förstås att ingenting är klart och att slutresultatet verkligen inte behöver bli så illa som det ser ut. Det måste de å andra sidan säga.
Ericsson befinner sig på en stenhård global marknad som inte längre växer på samma sätt som tidigare. Det är en del av krisen. Företagsledningen har dessutom gång på gång misslyckats. Besparingsprogrammen har förlamat företaget som varken blivit vassare eller tillräckligt lönsamt. I stället har Ericsson på område efter område förlorat sitt försprång.
Men det är svårt att frigöra sig från tanken att det också handlar om det svenska samhällsklimatet. Det har betydelse, inte minst för ett företag som faktiskt har sina rötter i samverkan mellan det privata och det offentliga.
Väldiga utmaningar
I åtta av de tio senaste åren har Sverige haft en statsminister som menar att industrin är “basically gone”, och vi vet att näringspolitiken står inför väldiga utmaningar. Tillgången på kompetent arbetskraft, ett transportsystem som fungerar och en hållbar energiförsörjning för att ta några exempel.
De anställda på Ericsson kan inte vänta på att näringsdepartementet löser de uppgifterna. Mikael Damberg behöver agera nu.
Men framför allt behöver Ericsson en företagsledning som tror på produktion och som tror på Sverige.
För Sverige behöver Ericsson. Och Ericsson behöver faktiskt också Sverige.