Uppdraget för partiet: Minska maktlösheten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Social exkludering är mycket sällan något självvalt.

9 NOVEMBER 2007. Hur ska människors känsla av maktlöshet minska? Den frågan borde stå i centrum när socialdemokraterna i helgen samlas till förtroenderåd för att diskutera sina politiska vägval.

Maktlösheten har en ekonomisk sida. De sociala skillnader som bygger klass, kön och etnicitet har ökat under de senaste 25 åren. Oberoende av regeringsinnehav. Enligt Rädda Barnens årliga rapporter finns det nästan en kvarts miljon barn i det här landet som lever i fattiga familjer. Politiken måste erkänna tidigare misslyckanden och ta sikte på att minska dessa skillnader. Det är inte minst en utmaning för integrationspolitiken, ett område där Mona Sahlin redan lovat stora satsningar.

”Deras eget fel”

Moderaterna vann valet 2006 på löftet att minska skillnaderna, men bygger sin praktiska politik på antagandet att medelklassen inte är solidarisk med de mest utsatta. Argumenten för att försämra för arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade handlar om att ”tvinga” folk tillbaka till arbetsmarknaden. Underförstått att det är deras eget fel att de fått det sämre. Allt de behöver är en rejäl knuff och en låg ingångslön.

Det får aldrig bli socialdemokratins perspektiv.

Arbetslöshet och social exkludering är mycket sällan något självvalt. Det är något som tvingats på individen av sociala omständigheter.

Ett sådant perspektiv betyder inte att socialdemokratin kan eller bör glömma bort individualiseringen av samhället. Den är ett faktum (och i hög grad en effekt av välfärden). Den kräver en politik med större fokus på exempelvis identitetsfrågor, utbildning, småföretagande och storstädernas utveckling.

Poängen är att detta inte behöver utesluta en politik för minskade skillnader. Tvärtom. För många med utländsk bakgrund, liksom för hbt-personer, är identiteten ofta sammanlänkad med exkluderingen.

Enligt samstämmiga undersökningar från de flesta utvecklade välfärdssamhällen är moderaternas antagande dessutom felaktigt. Majoriteten vill inte öka ojämlikheten i samhället. Majoriteten är i grunden solidarisk, förutsatt att systemen verkligen bidrar till att hålla ihop samhället.

Brist på inflytande

Maktlösheten är även en brist på demokrati och inflytande. Utmaningen handlar därför om att få med de exkluderade grupperna i den politiska beslutsprocessen.

Där har socialdemokratin tappat mark. Debatten om att stärka människors egenmakt kom av sig under 1990-talets budgetsanering, då allt som inte gick att mäta i kronor och ören förpassades bort från dagordningen. En avgörande fråga blir därför: Hur ska politiken bli en arena för alla dem som idag inte känner att de kommer in i samhället?

Självförvaltning. Egenmakt. Empowerment. Kalla det vad ni vill. Socialdemokratin behöver en politik som sätter maktlösheten i centrum.

JB