Är en lättnad att vara inuti Ulf Lundells huvud
Undrar hur svenskar kunde bli så lurade
I sju år har de varit stabila sommartecken. Ulf Lundells dagböcker ”Vardagar” dimper ned som en välkommen tegelsten i huvudet lagom till semestern. För några veckor sedan kom både nummer 10 och 11. Böckerna är tjocka som biblar och sväller över sammanlagt 7 000 sidor.
Jag bävar redan för när de tar slut.
Ulf Lundell är en av Sveriges mest folkkära artister. Men själv känner han ett allt större främlingskap till den där personen han en gång var. Fylle-Uffe som röjde i folkparkerna och fick ett helt folk att ta till sig ”Öppna landskap” som en ny nationalsång. Det är fascinerande att läsa om hans förvandling.
Idag är han 75 och är mer intresserad av fågelkvitter än att lyssna på ny musik. Dagarna fylls av vardagens bestyr. Det ska handlas och fixas på huset i Skånes undersköna men iskalla Österlen. Det är uteluncher med den mer än 30 år yngre kärleken ”N” som kommer ned från Stockholm var fjortonde dag.
Småborgerligt och småputtrigt. Till och med småtråkigt. Om det inte vore för språket.
Ulf Lundell kanske inte gör musik längre, men hans språk sjunger det om.
Framför allt är det hans politiska reflektioner som gör dagboksanteckningarna om ditt och datt genuint intressanta. Mellan stycken om att någon av bilarna ska in på service och ogräset ska rensas väller raseriet fram.
Ulf Lundell verkligen avskyr högerkantringen i Sverige. Han häpnar över vad som har hänt med det välfärdsland han växte upp i. Ett land där knarket flödar och gängkriminella styr som maffia. Där skolan privatiserats och ägare plockar ut miljardvinster.
Men framför allt kan han inte begripa hur så pass många svenskar kan rösta på Sverigedemokraterna. Ett högerparti med fascistiska instinkter. I Vardagar nummer tio kallar han Richard Jomshof för ”Sveriges obehagligaste person”. Björn Söder liknar han vid Goebbels.
Hur kan svenskar ha blivit så lurade av sådana dårar, är frågan som hänger i luften.
Det går lätt att avfärda Ulf Lundells evighetslånga dagböcker som gubbigt storhetsvansinne. Varför i hela friden ska man lägga så mycket tid på en massa gnäll. Ja, det är verkligen en relevant fråga. Ändå är vi många som är fast i böckerna, som nästan blivit beroende.
I en politiskt deprimerande tid är de en tröst att läsa. För mig har ”Vardagar” blivit en följeslagare. Varje kväll bullar jag upp en kudde på magen eftersom boken är för tung att hålla i. Ulf Lundell skriver själv hur den vidriga sömnlösheten bryter ned en. Att få doktorer att skriva ut sömnmedel är inte det lättaste ens för en ”nationalklenod” förstår man.
Synd för honom att han inte kan läsa sina böcker som vi andra. Det repetitiva malandet, tankarna som väcks, den dråpliga humorn. Att få vara i Ulf Lundells huvud.
Inget får mig att somna så gott.